Känslan som är så svår att beskriva

När dottern har sovit sina små tupplurar, en på förmiddagen och en på eftermiddagen, har man sina chanser att stjäla en stunds mys. I nyvaket tillstånd sitter hon gärna tillbakalutad i mitt eller sin mammas knä och bara myser en stund.

På eftermiddagen idag när vi ägnade oss åt detta somnade hon om i min famn. Jag satt med hennes lilla hand i min och klappade på den lite försiktigt tills hon slumrade in en liten stund till. Just i dessa stunder är det något speciellt som gror inom mig. Den där känslan som är så svår att sätta fingret på och beskriva.


Jag kan sitta och betrakta den vackra lilla människan i oändlighet och varje gång inser jag på ett något djupare plan att det är min dotter jag sitter och håller i. Hon är min dotter och jag är hennes pappa. Och varje gång jag inser det, inser jag också att det är så stort allt det här, att jag ännu inte riktigt landat i det.

Den här känslan går inte att beskriva, hur mycket jag än försöker. Orden känns lite platta. Önskar alla att någon gång få bli förälder till ett litet barn. Det är så mycket kärlek. Det är så vackert.

Andra bloggar om: barn, förälder, kärlek, känslor