En film från fredag den 27:e november

Vi var på Perssons Pack på Stadshotellet. Jag filmade med min minsta kamera. Men ljudet är värdelöst. Basljuden spricker igenom liksom. Antar att jag stod för nära högtalaren. Men. Jag bjuder på den ändå. Vild som Jerry Lee.

Testkört pulkbacken

Den lilla, men alldeles perfekta, pulkbacken som är belägen ett par stenkast från vårt hem är officiellt årsinvigd. Den där backen spenderade jag många timmar i som barn. Det känns lite lustigt när jag tänker på det. Senast jag var där och åkte pulka, eller förmodligen snowracer, var jag själv ett barn och var där med min pappa. Det kan kanske vara 15 år sedan ungefär. Idag var jag där med min egen dotter och vi hade lika roligt som jag minns att jag hade med pappa när jag var barn. Undantaget den delen som rör klättringen uppför backen. Jag minns att den aktiviteten var mycket behagligare när man satt i pulkan och blev skjutsad.



Det var lite för mycket pudersnö för att åka egentligen, men vi hade tur. En cirka två meter bred bana var pistad och klar. Vi åkte fem gånger ner för backen och Stina skrattade varje gång och ropade efteråt: -Mee haa!*. Efter den femte gången fick vi sällskap av fler barn och blev tvungen att bedriva klättringen uppför backen offpist, så att säga. Det gick bra en bit. Tills pulkan tippade och Stina försvann i tre decimeter djupt puder. När jag fiskade upp henne ur snömassorna var hennes lilla ansikte täckt av iskall snö och hon ville inte åka mer i backen. Så vi tog istället stillsam promenad efter gångvägarna och det var väl mysigt det också. Överlag tycker jag nog att premiärpulkåkningen gick bra ändå. Förutom att jag fångade upp alldeles för mycket snö innanför täckbyxorna. Jag måste alltså köpa skor med högre skaft.

(*Betyder på Stinas språk att hon vill ha mer av något, i det här fallet pulkåkning.)

Den där snön

Helt plötsligt kändes det väldigt lockande att ta kvällsrundan med hunden. Ut i det första riktiga snövädret. Det är märkligt att det ofta blir såhär, att när det väl blir vinter så blir det vinter med besked. Det är ju redan en decimeter därute. Och det ska fortsätta hela natten säger de lärde. Och i flera dygn till.



Jag vet att jag ganska snabbt kommer att tröttna på just det här med att gå ut och pulsa med hunden. Hon drar med sig snö in som motsvarar ungefär 10 liter omsatt i vatten. Det blir blött överallt. Men jag njuter av det så länge det går. Och imorgon ska vi ut och åka pulka, jag och Stina. Hela kvällen.

Jag bokade

Klockan tio i förmiddags släpptes biljetterna till fantastiska Sonisphere Festival som i augusti landar i Stockholm. Jag jobbade, men tog min rast klockan tio. Och på den ynka kvarten jag hade rast lyckades jag komma fram genom kön, boka biljetter och betala. Nu finns det visserligen fortfarande biljetter kvar, men ändå. Lycka.

Lägg till detta spelningen med KISS på Stockholm Stadion jag ska attendera den 12:e juni och den senaste nyheten att Deep Purple är klara för vår lokala festival Rockweekend, så förstår alla att det blir en musiksommar som inte går av för hackor. Trots min längtan efter den stundande musiksommaren så är jag just nu också barnsligt förtjust över att snön faller från himlen utan hejd. Nu blir det vinter.

Inte en post

Jag har medvetet avstått från att posta något i bloggen i helgen, av olika anledningar. Jag har mått lite dåligt och inte riktigt haft tid. Men nu startar ju snart en ny vecka och det blir väl bloggat igen, antar jag.

Den här bloggposten är förresten den första jag skrivit på den stationära datorn sedan i oktober. Det känns lite konstigt att sitta och hamra på det här tangentbordet igen, tycker jag. Tangenterna är högljudda när jag trycker ner dom. Det är väl en vanesak. Men jag inser nu att jag måste köpa mig en ny skärm. Den platta jag hade brann för en tid sedan och den jag stirrar på nu är enorm. Som en 20 tums tjocktv.

Dagens Tips

Äntligen bandy på Hällåsen igen. Efter den lite bittra uddamålsförlusten mot Sandviken i onsdags står revanschlustan som spön i backen idag. Det är han dazzålågens Vetlanda som ska försöka sätta käppar i hjulen för oss ikväll.

Dazzålågen tror på motvind för VBK och medind för Broberg. Jag tror på vindstilla. Men vi tror båda på samma tips.

Vänersborg - Hammarby 4-6
Villa - Bollnäs 6-3
Broberg - Vetlanda 5-5 (taktiskt)

Måste jag välja?

Sedan tidigare är det tänkt att jag i juni återigen ska besöka Stockholm Stadion för att uppleva Kiss, faktiskt för första gången när det gäller detta band. Bra så långt. Idag fick jag nys om nästa musikaliska megaupplevelse som det ges möjlighet till i sommar, den ambulerande festivalen Sonisphere.

Festivalen, som har en fantastisk lineup, landar i sommar i Stockholm. Iron Maiden är ju som känt det band som präglat min uppväxt kanske allra mest. Åtminstone under den senare delen av barndomen och under hela tonårsperioden. Och där börjar jag bli en rutinerad räv när det gäller att uppleva denna akt live. Det har blivit ett gäng spelningar.



Här bjuds man ju dock på skapliga bonusar, förutom Maiden. Jag tänker nog främst på Iggy & The Stooges faktiskt. Fantastiskt band. Det här tål inte att missas känner jag. Frågan är om jag nu måste välja mellan Kiss på Stadion och detta evenemang? Vill inte, vill inte. Välja alltså. Jag är hemst dålig på att välja vill jag understryka.

Sicken tur

Jag har tagit en bloggfri dag idag. Hittills. Vi kom just på här hemma att vi inte hunnit se första avsnittet av nya På Spåret ännu. Upptäckte strax efter att det går i repris på SVT24 ikväll klockan nio. Sicken tur. Nu finns det ju förvisso att tillgå via SVT Play också, men program av den digniteten ser jag helst i min TV och inte på en lite jävla laptop.

Inte en gång till

Nu räcker det. Det får vara bra med de hedersamma förlusterna nu. Ikväll blev det en till med uddamålet mot suveräna Sandviken, trots ledning med 2-0. Jag såg ju inte matchen men här är ett par utdrag för Arbetarbladet:

• "Att Broberg ledde med beskedliga 2–0 efter 50 minuter handlade mer om tur än om bra försvarsspel från SAIK:s sida. SAIK var tamt och lamt och steget efter för det mesta. Broberg å andra sidan åkte skridskor och var helt överlägset stora delar av matchen".
• "Broberg tryckte på och de sista tio minuterna var det än en gång spel mot ett mål. Joel Othén storspelade i SAIK-målet och räddade två poäng åt SAIK".

Så det känns ju lite surt ändå det här. Men ändå skönt att grabbarna visar upp en bra stabilitet. Ingen match såhär långt har slutat med mer än två måls förlust i arslet. Och runt hörnet väntar annandagen och då ska vi ta en gruvlig revansch på Sandviken, det lovar jag. Och ikväll var väl första gången Christoffer Edlund gick mållös av planen?

Kändis på stan

Jag gick på bokhandeln och letade efter en bok på lunchen. När jag gick ut mötte jag en snubbe som såg bekant ut. TV-bekant. Nu kom jag på vem det var. Det var den här killen. Han var med i Idol förra året och var väl rätt skaplig?

Men kändis? Nja, då bör man känna igen honom direkt och inte behöva fundera ett tag. Vi säger väl C-kändis då. Undrar vad han har för ärende i Söderhamn.

Om håret gjorde ont

Det här handlar inte om att vara håröm. Konstigt ord det förresten, när man ser det i skrift. Håröm. Tänkte på en grej angående hår och att klippa sig. En aktivitet jag inte ägnat varken mycket tanke eller handling åt under de senaste åren.

Nåja, jag tänkte såhär. Tänk om det skulle göra ont att klippa sig. Alltså att man i varje hårstrå hade nerver som kunde skicka signaler till hjärnan att uppfatta smärta, som i övriga kroppsdelar. Nu är ju varje enskilt hårstrå så minimalt att smärtan antagligen också skulle bli uthärdlig. Kanske ungefär som att rycka loss ett näshår. När man klipper sig klipper man ju dock normalt inte ett hårstrå i taget utan en hel bunt. Detta skulle då kanske innebära en smärta likvärdig med den man skulle känna om man klippte av sig ett finger eller liknande.

Jävla tur att det inte är så. Då hade väl varenda jävel traskat omkring och sett ut som jag i huvudet. Det vill säga förjävlig. Hemsk tanke.

Hemkomsten

Jag fick hem min stationära dator idag. Den har varit inlagd på vårdhem en längre tid, drabbad av svåra inre blödningar vad det verkar. En dag i mitten på oktober uppvisade datorn mycket svaga livstecken och jag förstod att det var allvarligt.

Nu har den kommit hem till tryggheten igen. Men det är en svår situation vi hamnat i nu. Datorn känner inte längre igen mig. Den minns inget av det jag tidigare lärt honom. Den är helt rensad och tömd om man kan uttrycka det så. Ni fattar vad jag snackar om. Det finns inte en pryl kvar innanför det där skalet. Inget Photoshop och inget av alla de andra programmen jag samlat på mig heller. Inga filmer, ingen av de cirka 5000 musikaliska stycken som fanns där samlade. Och. Så. Vidare.

Men samtidigt är det positivt. Nu kan vi få en nystart. Vår relation var på slutet väldigt spänd. Jag har inte kopplat in åbäket ännu. Jag antar att jag är rädd för att samma elände ska inträffa igen. Eller så är jag bara rädd för att ta tag i allt som behöver återställas. Jag vet inte. Vad jag därmot vet är att det är en jävla tur att min farbror Rune fixar det mesta när det gäller datorer.

Ge mig en kopp svart

Jag är sugen på kaffe nu på morgonen. Men jag tycker inte att jag hinner ta mig en kopp. Kaffe vill jag helst inte stressdricka. Jag vill sitta och kontemplera lite över min kopp. Kanske ska jag kliva upp lite tidigare. Osäkert om jag orkar. Jag kliver ju i nuläget upp strax efter sex.

Morgonkaffet får vänta till jobbet. Men där smakar det lite tvivelaktigt. Bara problem.