När vi hörde klicket

När man vrider upp locket på barnmatsburkar hörs ett litet klick, en garanti för att burken ej tidigare varit öppnad. Det där har dottern tagit fasta på. När hon hör klicket börjar hon smacka ljudligt och snålvattnet börjar rinna. Hon vet att det vankas mat. Enligt han Pavlov kan vi kalla det för en klassisk betingning.

Det här fick mig att tänka på ett annat klick, som för övrigt också har med mat att göra. Under högstadietiden, gymnasietiden också för den delen, öppnade matbespisningen några minuter över tio på förmiddagarna. Kan ha varit 10.04, varför den udda tiden vet jag inte. Vissa dagar var lunchrasten förlagd mellan tio och elva, hysteriskt tidigt egentligen. Men hungrig var man ju ändå. Vi kunde stå där utanför dörrarna och huttra, en hel klunga med elever och titt som tätt var det någon hungrig stackare som ryckte i dörrhandtaget, för att varje gång upptäcka att det fortfarande var låst.

Lite längre bak stod vi, jag och mina matälskande vänner, i godan ro. För vi visste. Vårt välutvecklade hörselsystem hade uppfattat det där svaga klickljudet som hördes när dörrarna låstes upp. Dörrarna låstes alltså inte upp fysiskt vid dörren utan antagligen genom en knapptryckning från något ställe bakom kulisserna. Där där ljudet var vi världsmästare på att höra, trots en något tjattrig miljö. Så vi talade lugnt och fint om när det var öppet. "Nu kan ni öppna dörren", sa vi till de som stod längst fram. Och alla blev lika förvånade varje gång, över hur vi kunde veta.

Vi avslöjade aldrig det här. Det här var vårt klick och ingen skulle få veta magin bakom vår fingertoppskänsla. Vi gillade läget, gillade att briljera. Och vi gillade att äta skolmaten. Och ta tre glas mjölk till maten på en gång, trots att man inte fick det. "Ett i taget, sen får ni fylla på det hur många gånger ni vill", sa dom. Vi tog tre glas ändå. Ja, ett litet minne från skoltiden bara.

Andra bloggar om: skolmat, barnmat, klickljud, klassisk betingning, pavlov