Nåväl, bland alla prylar hittade jag en leksak som jag vårdade som det vore mitt eget barn. En varelse som jag var mycket rädd om vill jag minnas. Dels för att den var så fantastiskt übercool och high-tech då när jag köpte den, för 20 år sedan, och för att den var dyr, antar jag.
Jag vet inte riktigt vad det är för en varelse. Någon form av robot, helt klart. Minns inte om den figurerade i någon våldsam teveserie för barn eller liknande. En byggsats var det i alla fall, så mycket minns jag. På huvudet finns en lucka och där bakom ögonen, som egentligen är vindrutor, sitter en liten gubbe i silver och styr åbäket. Med ett knapptryck börjar roboten röra sig i sakta mak framåt. Något vi tyvärr inte fick uppleva ikväll då det satt ett batteri inuti som antagligen har suttit där sedan slutet på 80-talet. Det var ganska sönderärgat allting.
Jag köpte den här roboten under mitt första besök i den kungliga hufvudstaden. Årtalet kan ha varit 1989 och affären hette Stor&Liten. Ett mecka för en sexåring. Jag och pappa tog en minisemester och att få gå på Gröna Lund, besöka Stor&Liten och åka tunnelbana var antagligen mina huvudsyften med resan. Vad hände förresten med butiken Stor&Liten? Finns den fortfarande?
Minns att pappa satt sysselsatt med att bygga ihop roboten under hela tågresan hem. Kan någon ha varit lite otålig? På bilden ovan sitter jag på tåget i min fina mysse, kanske lite inspirerad av en annan lintott, han i Lönneberga. På bordet skymtar lådan som innehåller nämnda robot.
Fan, vad synd att den inte fungerar längre, tänker jag nu. Hade vart skoj att få leka lite med den igen. Nostalgi, nostalgi och nostalgi. Märk väl också hur konstigt ordet nostalgi ter sig om man upprepar det många gånger.
***
Läs även andra bloggares åsikter om nostalgi, leksaker, gamla prylar, robotar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
jansson gillar kommentarer.
jansson svarar på frågor.
så tveka inte.
kommentera er trötta.