Hon har liksom retats lite. Vid vissa tillfällen har jag tyckt mig höra ett svagt rop på pappa.
När jag sedan frågat om hon inte skulle kunna säga pappa igen, har hon bara tittat på mig med ett lurigt leende och sagt: -"Mamma" . Men idag kan vi skriva in ett nytt ord i Stinas vokabulär. Tyvärr inte pappa, men nära nog. I morse tittade Stina på mig och utbrast: -"Papaya"!Sedan har hon knallat runt och övat på det där mest hela dagen. Nu sitter det förhållandevis bra. Ibland blir det mapaya och ibland blir det papapaya. Då känner jag att jag kan ta åt mig, när hon faktiskt säger pappa, innan paya. Men det är lite lustigt ändå, att min dotter väljer att uttala avancerade namn på exotiska frukter innan hon tilltalar sin egen far. Sådana är dom, barnen.
Ni vet nog lite var ni har varandra ändå, utan en massa prat.
SvaraRaderaOja, det vet vi absolut. Men det är ju kul om hon säger pappa. Eller papaya.
SvaraRadera