Känner mig som en svikare

Att lämna Stina på dagis gör jag med blandade känslor. För andra dagen lämnade vi henne omkring 07:30, för att hon ska få äta frukost på dagis med de andra. I morse började separationsprocessen redan hemma innan vi åkte. Hon vet vad som är i görningen.

Väl på dagis håller hon fast vid mitt byxben och gråter så fort jag tittar åt ett annat håll. När jag då ger henne en kram och bänder mig loss ur hennes små händer och samtidigt ser hur hela hennes kropp vädjar att jag inte ska lämna henne, ja, då har jag svårt att inte känna mig som den störste svikaren som har gått i ett par skor. Nu vet jag ju att hon slutar upp med det där i samma ögonblick som jag kliver utanför dörren i stort sett. Det är bara just separationen som är jobbig, och inom fem minuter är det bortglömt. Men ändå, det är inte lätt det här.