Injicerad

Jag gick till Hälsocentralen idag efter lite funderande över det här med vaccin mot svininfluensan. Jag bestämde mig för att ta sprutan. Varför inte, tänkte jag. Det är gratis och jag är inte en spruträdd person. Och förhoppningsvis skyddar den mot influensan. Väntetiden var inget att bråka om, jag fyllde i ett formulär och väntade uppskattningsvis i en kvart innan det var min tur.

Jag välkomnades in bakom ett skynke av en kvinna som hette Pirjo, enligt namnskylten. Slog mig ner och fick direktiv att slappna av, trots att jag redan var avslappnad. Innan jag visste ordet av var det färdigt och jag hade inte märkt något alls. Inget stick och inget svid vid injektionen. Nu har jag lite ont i armen. Det smärtar i muskelfästet vid axeln när jag rör på armen. Men det kan jag leva med.

Efter sprutan råddes jag att sitta kvar i ett rum i en kvart, i händelse av eventuella reaktioner på vaccinet. Väl där träffade jag på en ytligt bekant och vi satt och diskuterade lite. Tänkte på att väntrum är lite som hissar. Man pratar inte i väntrum. Det sitter ett gäng för varandra främmande människor som alla tittar ner i golvet. Vi bröt den tystnaden där vi satt vid ett bord mitt i rummet. Tanken slog mig inte förrän efteråt. Där satt det uppskattningsvis 30 personer i ett litet rum, tysta som möss. Och vi satt i mitten och diskuterade jobb, inkomst, förälrapenning och annat halvprivat. Och alla andra var åhörare. Undrar om de fann vår diskussion intressant.