Testkört pulkbacken

Den lilla, men alldeles perfekta, pulkbacken som är belägen ett par stenkast från vårt hem är officiellt årsinvigd. Den där backen spenderade jag många timmar i som barn. Det känns lite lustigt när jag tänker på det. Senast jag var där och åkte pulka, eller förmodligen snowracer, var jag själv ett barn och var där med min pappa. Det kan kanske vara 15 år sedan ungefär. Idag var jag där med min egen dotter och vi hade lika roligt som jag minns att jag hade med pappa när jag var barn. Undantaget den delen som rör klättringen uppför backen. Jag minns att den aktiviteten var mycket behagligare när man satt i pulkan och blev skjutsad.



Det var lite för mycket pudersnö för att åka egentligen, men vi hade tur. En cirka två meter bred bana var pistad och klar. Vi åkte fem gånger ner för backen och Stina skrattade varje gång och ropade efteråt: -Mee haa!*. Efter den femte gången fick vi sällskap av fler barn och blev tvungen att bedriva klättringen uppför backen offpist, så att säga. Det gick bra en bit. Tills pulkan tippade och Stina försvann i tre decimeter djupt puder. När jag fiskade upp henne ur snömassorna var hennes lilla ansikte täckt av iskall snö och hon ville inte åka mer i backen. Så vi tog istället stillsam promenad efter gångvägarna och det var väl mysigt det också. Överlag tycker jag nog att premiärpulkåkningen gick bra ändå. Förutom att jag fångade upp alldeles för mycket snö innanför täckbyxorna. Jag måste alltså köpa skor med högre skaft.

(*Betyder på Stinas språk att hon vill ha mer av något, i det här fallet pulkåkning.)