Gårdagens bortamatch

110 mil i buss blev lyckosamt. Vi vann matchen och är klara för slutspel, för sjätte året i rad. I övrigt då? Jo, vi fick se en relativt flott bandyarena som dock var väldigt öde med endast drygt 600 åskådare på plats. Vi fick bevittna matchen från arenans sämsta plats, kortsida mitt bakom ett mål, trots att arenan i övrigt var i princip tom. Det kändes lite löjligt det där, att vi inte fick tillstånd att ställa oss på en långsida, där det ändå bara gapade tomt.

Men vi var glada ändå och levde rövare där på vår kortsida. Vilket förstås hjälpte grabbarna att vinna matchen. Därefter väntade hemresan. Till en början var den trevlig och segerrusig. Efter ett tag smög sig tröttheten och muntorrheten på och helt plötsligt kändes de 55 milen hem som 555 mil. Men vi kom ju hem till slut och det har sällan varit så skönt att glida ner i sängen som det var i natt. Och nu ser vi fram emot slutspelet med tillförsikt!


Förutom det faktum att vi placerades på den där skitpositionen så kanske jag bör tillägga att bemötandet i övrigt var väldigt trevligt, precis som vid tidigare besök i Vänersborg. Känslan är att de är så ovana att få besök av bortasupportrar där nere och jobbar väldigt hårt för att man ska trivas under sin vistelse.