En reflektion angående pågående VM i skidskytte

Skidskytte är en sport jag håller varmt om hjärtat. Minns hur man tänkte när Magdalena Forsberg beslutade sig för att avsluta sin karriär; "nu blir det ett mästerskap mindre att intressera sig för, tyvärr". För det var bara Magdalena som höll hög klass inom den svenska skidskyttet på den tiden. I hennes svallvågor kom då Anna-Carin Olofsson och nu helt plötsligt är Sverige en ganska vass skidskyttenation med en handfull aktiva som kan vinna VM-medaljer. Det går ju rätt bra i VM såhär långt också; ett guld, ett silver, en fjärdeplats och en femteplats. Att jämföra med fjolårets mästerskap på hemmaplan där väl en femteplats var det bästa vi åstadkom.

Det jag stör mig på nu är valet av plats man har förlagt mästerskapet till, Pyongchang i Sydkorea. Varför? De deltagande nationerna är nästan uteslutande europeiska. Intresset verkat enormt svalt i Sydkorea. När Helena Jonsson tog sitt guld defilerade hon inför läktare som gapade tomma. Hur kul kan det vara? När man är van att ta emot ovationer från 50 000 galna fans i Tyskland, exempelvis. Gillar inte det här alls. Den segerrusiga känslan avtar snabbt när publiksiffran ger sken av att det är en försäsonsgmatch i bandy det handlar om.

Andra bloggar om: sport, skidskytte vm, pyongchang