Finsk pyttipanna

Helt plötsligt fick jag ett okristligt sug efter pyttipanna. Och då menar jag inte någon Felix Krögarpytt eller liknande. Nej, finsk pyttipanna är jag sugen på. Nu vet jag inte om den finska pyttipannan är speciell i sig, utan det jag syftar till är den period i mitt liv då jag bodde och arbetade i Finlands huvudstad, Helsingfors.

Jag var 20 år, det var lördag hela veckan, nästan. Vi var ofta ute och slog runt på stadens krogar. Sena nätter och ofta fyllehungriga magar. Då stod dom där, i nästan varje gathörn. Som sända från himlen med sina gigantiska stekpannor på härjande eldar. Stekte den underbaraste pyttipanna man kan tänka sig. En liten portion kostade tre euro och en stor kostade fem, tror jag. Jag köpte alltid en stor, givetvis, och toppade den med chilisås. Man fick maten i djupa papptallrikar. Rangliga var dom, man var alltid rädd att tappa maten på marken. Det hände en mig en gång minns jag. Jag hade precis köpt maten när jag blev fast i ett telefonsamtal. Jag bar tallriken med stor försiktighet medan jag knallade hemåt i natten med telefonen i den andra handen. När jag var uppskattningsvis 100 meter från min lägenhet snubblade jag till på en trottoarkant och tippade ut hela måltiden. Jag var för en stund så förtvivlad att jag övervägde att sätta mig på marken och äta ändå. Så god var den jävla pyttipannan.

Vi ville gärna prova den där nattmaten på dagtid och i nyktert tillstånd, men gavs aldrig möjlighet. Dom var nattdjur, dom där pyttipannakillarna. Ett fint minne, tycker jag.

Andra bloggar om: mat, pyttipanna, helsingfors, fyllekäk