Det har legat och pyrt i några dagar. Jag har känt att det varit nära vid några tillfällen. I natt var det dags. Då kom det förbannade sendraget. Klockan var 05.17 när jag flög upp ur sängen för att om möjligt hinna komma på fötter innan det stramade till som värst. Det hann jag inte. Det märkliga när man står där och man vet att det bara är när man pressar ner foten mot golvet det går över, det är att man inte kan få ner foten i golvet. Det liksom tar emot. Man får hjälpa till med händerna. Efter det här var ju såklart natten förstörd. Jag hatar sendrag. Jag hatar det enormt mycket.
Andra bloggar om: sendrag, kramp, ont
Jag hörde att den 21 feb smäller det i Karlssons snåla kvadrat metrare. Då ska du och jag snacka känslor en gång för alla.
SvaraRaderaDet har du rätt i käre Hoffmann. Men? Tuffa killar snackar väl inte känslor? Eller har jag missuppfattat det?
SvaraRaderaJorå, snacka känslor gör tuffa killar, men vi erkänner aldrig att vi har gjort det. Öhh? Ja du fattar.
SvaraRaderaKanske var det så det var..
SvaraRaderaSen snackade Karlsson något om en eventuell spritfrukost samma dag, vad nu det innebär?!
SvaraRaderaTror det betyder att man tar en screwdriver till frukosten, istället för den vanliga, outspädda juicen.
SvaraRadera