När helvetet fryser till is

Då kan vi göra ett till kors i taket och titta på löken när den blommar, och allt sånt där klyschigt som man säger när något oväntat händer. Det oväntade i det här fallet är att jag

1: loggar in på Blogger
2: (ännu mer oväntat) faktiskt också skriver något.

Det har varit tyst och oskrivet här, under längre tid än en tågresa från Göteborg när man är pissnödig och det inte finns någon fungerande toalett på tåget. Länge har jag tänkt, och känt, att jag kanske varit lite sugen på att ta upp bloggandet igen. Men det vet vi alla som varit med ett tag, att det kommer inte bara av sig själv. Man måste liksom kicka igång det och det krävs lite energi, vilja och kreativitet för att lyckas med det. Just den energin, viljan och kreativiteten har jag saknat. Nu kanske jag har hittat en portion igen. Kanske.

Nu tänkte jag såhär. Jag har inte bloggat aktivt sedan i oktober och sedan dess har det hänt en del omvälvande saker i mitt liv. Jag kan ju inte sitta här och redogöra för allt, ty så mycket kapacitet finns inte på Blogger. Så det blir kortfattat. Kanske i punktform. Jag skriver så får vi se vart vi hamnar. Det kanske blir öppet och utlämnande, kanske inte. Så läs vidare på egen risk.

I oktober åkte jag på en knock som tog rätt hårt. Min sambo sedan knappt åtta år lämnade beskedet att hon tyckte vi skulle gå skilda vägar. Fine, tänkte jag, och kopplade på försvarsmekanismerna, allihop samtidigt. Hon skämtade ju förstås, precis som min pappa skämtade storartat när han talade om att min morfar hade avlidit, en svart dag i augusti 1997. Precis som den gången kom jag på att, nä, fan, sånt skämtar man väl inte om. Och då var det ju igång. Tomheten, sorgen, maktlösheten, hjälplösheten och ynkligheten blandade ihop sig i en cocktail som inte alls var god att dricka av. Ändå satt jag där och drack den, kväll efter kväll. Jag blev inte berusad utan bara mer och mer förvirrad, desorienterad och olycklig.

Jag ältade sönder mig själv och mina nära och kom på att det kanske kunde vara lämpligt med proffesionell samtalshjälp. Sagt och gjort, jag gick till en kurator några gånger och det hjälpte mig verkligen att reda ut mina tankar. Nu gör jag en lång historia väldigt kort, men det går inte att redogöra för allt. Nu är vi i slutet av december och livet börjar peka uppåt igen. Därefter har det mest gått uppåt, med några självklara dalar. Livet tog en drastisk vändning, men i grunden är jag nu en mer levnadsglad människa.

Jag är samma person men jag lever väldigt annorlunda. Min dotter har jag varannan vecka, bara det är en extrem omställning. Men det funkar bra. Nu kommer några korta punkter om nutiden.

• Pengar har jag sällan speciellt länge efter lönen uppenbarar sig. Från att ha haft det rätt gott ställt, med möjlighet att spara en hel del pengar och en relativt snål inställning, så lever jag nu hellre för pengarna utan att tänka så mycket på konsekvenserna, på gott och ont. Räkningarna betalas förstås först och mat ska finnas hemma i frysen. Sen är det fritt fram. Detta resulterar ju förstås i att det alltid är alldeles för mycket månad kvar i slutet av pengarna. Men om man verkligen tror på mantrat "det löser sig" så löser det sig också, har jag märkt.
• Jag är rätt ofta ute och hänger på lokal, nästan uteslutande på samma ställe, som jag gärna kallar för mitt stamställe. Inte så mycket för att dricka och slå runt som för att jag är rastlös och trivs bland folk. Många i min omgivning hänger upp sig på det här, vilket jag inte bryr mig speciellt mycket om. Det har gett mig otroligt mycket, i form av nya vänner, uppskattning och samhörighet och det värderar jag högt.
• Det har förekommit många flyktiga och ytliga affärer med det motsatta könet. Antagligen finns en hel del bekräftelsebehov inblandat i den här frågan. Jag anser dock att det har varit nödvändigt och det är inget jag ångrar. Och ja, jag är kärnfrisk fortfarande. Nu är dock läget annorlunda och på sista tiden har jag varit mer intresserad av Rubiks kub. Jag har löst den men kan ändå inte sluta fingra på den. Det går bara inte. Den har fastnat i min hjärna och där kan den gärna få stanna också. Jag tycker om den här kuben. Den är vacker, färgstark och lite klurig. Just nu är den utlånad över helgen och saknaden är stor.
• När vi ändå är inne på det ämnet så kan jag också utelämna att jag i princip slutat med självbefläckelse. När det började växa hår i handflatorna kände jag att det var dags att lugna sig en aning.
• Jag har fortfarande kvar mitt skägg och långa hår, även om håret är betydligt kortare. Och aningen mer vårdat. För att tala klarspråk: Jag ser bättre ut än innan.
• Min kropp har blivit utsmyckad med en del kroppskonst. Åh, vad jag älskar denna konstform! Det är alltså inte färdigt. Samma sak gäller här, i min närmaste omgivning råder det delade meningar om det här. Tattarfasoner, säger vissa. Men, jag gör det för min egen skull och ingen annans och faktum är att jag tycker bättre om mig själv varje gång jag ser mig i en spegel. Så, leave me the hell alone!

Om jag nu summerar det här så kommer jag fram till att jag har det rätt bra. Bättre än tidigare. Och imorgon jobbar jag för sista gången på fem veckor. Hörde jag semester? Gjorde jag det?

Så, nu är vi i fas igen. Nu är det dags att försöka hålla åtminstone dagsfrekvens i uppdateringarna. Vi får se hur det går med det. Ambitionen finns där. Jag lovar.

Tack för uppmärksamheten.