Smultronställen

Besökte min mormor idag, som bor längst uppe i den vackra Trönödalen. Skrämmande egentligen, att där i Storsjön, hos mormor och morfar, spenderade jag varannan helg under hela min uppväxt. Det där stället var mitt absoluta smultronställe. Det är där jag har lärt mig det mesta av det jag kan. Och det var alltså inte det som var det skrämmande i det hela. Det som är skrämmande är att det är ganska precis tre år sedan jag senast var där och hälsade på. Tre (3) år sedan!? Den gången spottade jag ett skithus, Stina var tre månader gammal och själv var jag ung och vacker (??). Eh..jag var yngre, i alla fall. Alltid nåt. Jag är antagligen vackrare nu. Åtminstone mindre ful. Äh, sidospår.

Vi var dit idag i alla fall och någon märklig form av nostalgi sänker sig genast när jag kliver ur bilen. Nostalgi, sorg och saknad efter en svunnen tid. Jag kliver ur kroppen och iakktar mig själv när jag springer där som liten pojk. Många fina minnen dyker upp. Och den del jobbiga. Jag minns hur jobbigt det var att åka dit under den närmaste tiden efter att min morfar hade dött. Då, i slutet av augusti 1997, ville jag inte ens åka dit. Det gick över med tiden men det var inte alls speciellt sensationellt att vara där under den närmaste tiden efteråt. Minns att jag brukade gå in och sätta mig i morfars varmbonade verkstad i uthuset och fingra på alla verktygen. Alla redskap, märka med en röd färgfläck, ett kännetecken som signalerade att den ende rättmätige ägaren av detta verktyg heter Bernt Olov Karlsson. Jag kunde sitta där i timmar och filosofera. Det var en jobbig tid, som ändå har förvandlats till minnesvärda och fina stunder med åren.

Nu var det meningen att jag skulle stoppa in lite bilder på diverse platser som har betytt, och betyder mycket för mig, men Iphone tycker inte om dator, eller vice versa, för tillfället, så det får bero.

Nu tänker jag sätta lite krydda på den här onsdagen genom att äta köttfärslimpa. Kryddigt värre.