Sekunderna på rätt sida

Jag har varit med om en krock tidigare i mitt liv. En ganska odramatisk historia i låg fart där jag och en vän körde in i sidan på en annan bil som vi inte hann uppfatta bland snömassorna. Vi klarade oss med blåmärken trots att bilen blev ganska kvaddad. Det kan väl vara ungefär åtta år sedan nu. Ikväll var det otäckt nära att jag tillsammans med sambo och dotter fick uppleva ännu en krock.

Vi hade varit och badat i simhallen i Söderala, utanför Söderhamn och var på väg hem. På väg ut från byvägen smög vi fram mot korsningen för att svänga ut på motorvägen. Helt plötsligt dök en skenande Mercedes upp med hög fart ur ett snömoln och brakade rakt in i en snöhög framför nosen på oss. Vi fick precis stopp på fordonet och efter inspektion konstaterade jag att ett pappersark var allt som gick att föra mellan de två bilarna. Vad som hände hann jag inte riktigt uppfatta, men jag tror att den skenande bilen vejade för en annan bil som svängde av motorvägen. Vi klarade oss helskinnade och mannen som framförde den kraschade bilen klarade sig också utan märkbara skador. Möjligtvis var han lite i chocktillstånd för han uppträdde något disträ.

Det jag sitter och tänker på nu är hur små marginalerna kan vara ibland. I det här fallet hade vi uppskattningvis en enda sekund på vår sida. En sekund tidigare och vi hade kört in i sidan på den andra bilen. Två sekunder tidigare och vi hade redan stått där och hade således träffats av den andra bilen. Och den hade då antagligen suttit lika långt intryckt i sidan på oss som den nu satt intryckt i snödrivan. Det vill säga med hela motorhuven. Två ynka sekunder. Nu hade vi de berömda marginalerna på rätt sida och klarade oss helt oskadda. Och det tackar jag för. Jag måste sluta tänka på det här nu. Lindar in mig i sånt som att tänk om jag hade duschat lite kortare, torkat håret lite mindre. Eller knutit skorna lite mer ordentligt. Små marginaler som sagt.