Elitserien i bandy tjuvstartar ikväll med två matcher. Smaka på orden! Elitserien i bandy startar. Mumma. Men hursomhelst, Broberg spelar sin första match på fredag men det verkar som att det pågår någon form av jätteviktig internmatch på Hällåsen ikväll. Detta siktades nyss på Bandyförbundets liverapportering.
Kul ändå att man uppmärksammar att vi har viktig internmatch på träningen. Det vittnar om att Broberg är det viktigaste laget inom svensk bandy. Precis som jag alltid har vidhållit. --- Läs även andra bloggares åsikter ombandy, broberg, premiär, svenska bandyförbundet
Tänkte att absolut var på tiden att publicera lite tidsdokument. Bilder från förr och bilder från nu, på samma motiv. Gick förbi Gurkparken idag, det gör jag visserligen nästan varje dag eftersom den ligger nära jobbet. Visste att jag hade ett gammalt vykort över Gurkparken liggandes på datorn, så jag tog en bild för att jämföra. Hur gammal vykortet är kan jag inte exakt svara på. Skulle tippa på 50-tal. Men man kan snabbt konstatera att det var bättre förr. Åtminstone i Gurkparken.
Gurkparken - 50-tal (?)
Gurkparken - 2010
Hur kan det gå såhär illa undrar jag? Först en fin park med fontän och damm och allt och nu bara en stor grön yta. Varför är det dammen och fontänen borta? Nu har jag en annan plan för parken. Den borde byggas om till en badplats. En stor, central badplats med tempererade pooler. Vilken succé det skulle bli. Speciellt med tanke på att det inte finns något bad som ligger centralt i Söderhamn. --- Läs även andra bloggares åsikter omvykort, bilder, nu och då, söderhamn, gurkparken
Jag chockade kroppen med att gå ut och springa en tur tidigare ikväll. För ett tag sedan bestämde jag mig för att jag skulle ta tag i min bristfälliga kondition igen. Sedan dess har jag hunnit med tre sjuksvängar, precis som det brukar bli när man tänker en tanke som har med träning att göra. Nu är jag frisk och har slut på ursäkter så det var bara bita i det sura. Tog med mig hunden och tänkte att hon säker skulle uppskatta en springtur. Det gjorde hon också. I trehundra meter ungefär. Sen bon agera bromskloss. Så jag sprang förbi hemma igen och slängde in henne innan jag fortsatte på egen hand.
Det gick hyggligt, tycker jag. Jämför närmast med en liknande situation för några år sedan när jag helt plötsligt bestämde mig för att ta en springtur efter en längre tids motionsbrist. Det gick i fem minuter den gången, innan det svartnade för ögonen och jag var tvungen att ge upp. Nu höll jag igång i 25 minuter. En bra start. Men jag kan nog ändå räkna med en svår träningsvärk imorgon. Det vet man när låren börjar värka redan under springturen. Nåja, en början i alla fall. Spännade att följa fortsättningen. Eller ska man sluta när man är på topp? --- Läs även andra bloggares åsikter omspringa, motion, träningsvärk
Vi cyklade upp på Hällåsen tidigare ikväll, Stina och jag. Broberg tränade lite och flickan ska uppfostras korrekt från början. Det var vackert däruppe på alla sätt. Se bara på bilden. Stina fick tag på en boll som hon hemskt gärna ville kasta tillbaka till en speciell spelare på isen. Så hon stod och skanderade oavbrutet: "Popa Jonsson!". Men Popa hörde inte, så hennes skrik blev mer och mer frustrerade. Till slut kom han i alla fall och pratade lite med Stina, som i sin tur berättade att hon hade nya vantar och att Popa fanns med på framsidan på en bok som Stina har hemma (telefonkatalogen). En bra kväll, summerade vi senare.
Sa jag det förresten? På fredag drar bandysäsongen igång och på onsdagen därpå är det hemmapremiär. Livet är allt bra härligt. --- Läs även andra bloggares åsikter ombandy, hällåsen, broberg, popa jonsson
Ja, vad ska man säga. Så mycket bättre, än vad jag trodde. Programmet alltså, Så mycket bättre, i TV4. Jag var lite skeptisk. Visserligen, jag visste att Plura skulle vara med, och det borgar för kvalité. Men hur får man artister som Petter, September och Christer Sandelin till folkkära? Sen tänkte jag på att det är ju faktiskt en skönt brokig skara av människor, det där. Premiärprogrammet övertygade. Fina och personliga tolkningar av herr Berghagens alster fick vi höra. Bäst? Ja, det var nog Di Levas version av Sträck ut din hand. Och Petter kan nog blir intressant att följa i programmet ändå.
Men två grejer. Hon September gjorde en vacker insats i Teddybjörnen Fredriksson, det gjorde hon, men hur blir det när det är hennes låtar som ska tolkas? Har hon ens gjort sex låtar? Ja, det har hon säkert, men hur många av dessa känner man igen? På förhand känns det som att just det programmet blir trist. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att relatera till hennes låtar. Och Christer Sandelin. Varför är han med överhuvudtaget? Någon annan skulle man väl kunnat skaka fram. Det var ju visserligen lite kul när han låg och sov med hörselkåpor och ögonbindel. Men det räcker ändå inte långt, Christer. Och sjunga kan du inte heller.
Nja, vi kan väl enas om att det är när det är Pluras tur att stå i centrum som programmet kommer att nå sin absoluta höjdpunkt. Så är det med det.
Jobbar kväll idag så förhoppningsvis hinner temperaturen stiga lite innan jag ska sätta mig på cykeln och rulla till jobbet. Det börjar bli lite kyligt nu. Det snöade en skvätt häromnatten och jag läser att det snöar på sina håll idag också. Här snöar det inte, än. Men det är rätt vitt på marken ändå. Frostigt. Och lite kyligt, som sagt. Minus 7 grader när jag steg upp omkring sju i morse. Nu har det stigit lite.
Som vanligt så är jag lite osäker på vad jag tycker om det här. Det känns lite tidigt, tycker jag nog. Snön kan vänta tills början på december väl? Det positiva med det är att det är is på Hällåsens bandyarena och att bandysäsongen nu kan komma när den vill. Det gör den ju snart också. På fredag närmare bestämt. Fantastiskt ändå. Nyss var det ju sommar.
Det är idag exakt 33 år sedan en mycket tragisk händelse inträffade i Mississippi. Ett flygplan kraschade. I planet färdades det underbara bandet Lynyrd Skynyrd. Sångaren och grundaren Ronnie van Zant avled tillsammans med bland andra gitarristen Steve Gaines. Tre dagar tidigare hade man släppt plattan Street Survivors som innehåller höjdarlåten That smell. Bandet lades ner efter det här men startades upp igen ungefär 10 år senare. Nu med lillebror Johnny van Zant i spetsen. Här nedan finns två versioner av låten That smell. Den ena från 1977 och den andra från 1996. Och de är tamejfan i stort sett lika bra, båda versionerna. Jag hedrar ett av mina absoluta favoritband denna dag.
Jag har precis skruvat upp en lång hylla här ovanför datorbordet. I sinom tid ska det sitta två hyllor där. Häromveckan besökte jag bygghandeln och köpte mollypluggar och skruvar till det här projektet. Perfekt, tänkte jag, när jag insåg att det skulle räcka med ett paket skruv. Fan vet, hur jag räknade. Varje hylla har tre konsoler, som i sin tur har två skruvhål. Alltså går det åt sex skruvar per hylla.
Varje paket innehöll sex skruvar. Jag köpte ett paket. Genialt. --- Läs även andra bloggares åsikter omskruv, molly, hyllor
Promenad tidigare ikväll. Det börjar bita till ordentligt på kvällarna nu. Tillräckligt kyligt för att frysa om fingrarna efter en stunds fotograferande. Det blir ett härligt ljus i bilderna på kvällstid, tycker jag. Men jag kan känna mig rätt fånig när jag står på olika platser runt om i centrum med kameran på stativet och bara väntar på att fotona ska bli klara. Folk tittar alltid märkligt efter mig när jag är ute och fotograferar. Som om det vore något konstigt jag sysslade med. Eller inbillar jag mig bara?
Det blir ganska värdelösa bilder med min mobilkamera. Igår när jag var ute och promenerade på lunchen önskade jag att jag hade haft med mig en vettig kamera. Det var precis i det där gränslandet mellan vackert, soligt höstväder och oväder. Trots att bilden är av undermålig kvalité så förmedlar den ändå just den känslan, tycker jag.
Jobbet därborta badar i ett solsken som på bild ser ganska skönt och trevligt ut, men i verkligheten var ganska kallt, blåsigt och jävligt. Något oväder, mer än blåsigt, blev det aldrig. Så det var väl lite falsk marknadsföring, kan jag tycka. --- Läs även andra bloggares åsikter omväder, foto, mobilkamera, höst
Imorgon är det någon form av högtidsdag, eller vad man ska kalla det. International Suit Up Day, vilket kort och gott innebär klädsel kostym. På alla helst. Jag tar på mig sviden imorgon och det är lite kul, för det hör ju inte direkt till vanligheterna. Senast det begav sig kan nog ha varit i juli 2007. Därför var jag av naturliga skäl lite nervös huruvida någon av mina två kostymer skulle passa min lekamen. Men det funkade.
Det finns förstås några minus med det här också. För det första så är detta en alldeles för varm och tillknäppt klädsel. Slipsen brukar överleva i två timmar på mig, sen åker den av och översta knappen knäpps upp för att släppa ut några grader. För det andra så är den typen av skjorta man bär till kostym alldeles för loose fit. Ska man kunna knäppa den ända upp så måste den vara stor, alternativt skräddarsydd, men vem fan kostar på sig sånt? Det blir mycket skjorttyg över som inte går att göra av någonstans som bara hänger och fladdrar. För det tredje så är mina svarta, blanka skor vansinnigt obekväma. Räknar kallt med skavsår. Och mycket fotsvett.
Och sen håret då. Mitt hippieaktigt ostyriga hår passar inget bra med kostym. Och jag tänker ju inte klippa mig för en sketen dag. Men det blir nog bra ändå. Framförallt intressant att se hur många av alla kollegor som anammar detta imorgon.
Den här mannen ser jag ofta ute på balkongen när jag knallar förbi. Han är ute och pratar med sina blommor. Han måste avsätta mycket tid till att prata och umgås med sina blommor. Våra egna blommor är inte riktigt lika fina längre. Jag har inte pratat med dom ordentligt sedan i början på augusti. Därefter har det mest blivit glåpord. Ungefär: "Fan, hur ni ser ut".
Det var ett tag sedan jag roade mig med de här tiltshiftandet. Jag hade nästan glömt hur roligt det är, bara man har rätt bild att jobba med. Den här blev väl också rätt lyckad? Nu fick jag en idé om att jag kanske skulle försöka tiltshifta så många miljöer från Söderhamn jag kan lyckas med och sen göra små tavlor av dessa bilder och hänga upp någonstans i hemmet. Det kunde ju bli trevligt. Klicka på bilden för och få´n större.
Tiltshift-fenomenet är ju skoj. Här ser vi Alenhuset och dess parkering samt en del av Köpmantorget. Kanske att jag blurrade bilden lite för mycket. Men den blev skaplig ändå.
Efter några dagar hemma med sjuk dotter gick jag till jobbet på torsdag igen. När jag kom hem i torsdags kväll kände jag dock att något var på gång. På fredag var det min tur att vara hemma, med samma symptom som dottern tidigare i veckan, där jag kanske gör bäst i att undvika detaljerna.
Nu är vi, båda föräldrarna i huset, ganska däckade. Kanske vågar jag säga att jag börjar känna mig aningen bättre. Anar en liten hunger och ett sug efter något att äta. Det måste vara ett gott tecken. En annan positiv sak med det här eländet är att jag redan har tappat 3 kilo av min vikt. Perfekt. --- Läs även andra bloggares åsikter omsjukdom, elände
Ett mecka av stora mått för en dazzålåg. Här har man placerat en rad skithus tillsammans, en bit ifrån själva bostadshusen. Smart lösning, för att slippa otrevliga odörer. Alla skithus är låsta, vilket jag tyckte var en mindre smart lösning. Hur ska jag då kunna plåta insidan? I krislägen kanske det också kan anses som en mindre smart lösning när man måste knalla 50 meter för att uträtta behov.
Skithusmeckat ligger beläget i Hölick på Hornslandet utanför Hudiksvall. Vi bodde där ett par nätter förra sommaren och skithus finns det i mängder på den här platsen. Men lokalbefolkning verkar sakna tillit till turisterna så varenda raritet är bommad och låst. Tänk när det blir kris och man inte hittar nyckeln. Huvva.
Idag har jag sett filmenKarlsson på taket tre gånger. Det är inte så farligt som det låter. Jag gillar filmen och tyckte mest att det var skönt att slippa Pippi för en gångs skull. Vi har alltså varit hemma idag också, Stina och jag. Men nu får det vara slut, imorgon ska jag jobba. Jo, Karlsson på taket. Lustig typ i sina stunder. Det är något märkligt där. Mats Wikström som spelar Karlsson, gör inte rösten till figuren. Rösten stårJan Nygren för.En svensk röst dubbad till en annan svensk röst. Varför? Antar att man ville ha en lillgammal ton hos Karlsson och att den effekten uppnåddes bäst genom att sätta en vuxen mans röst i ett barns kropp. Jo, man har lyckats hos den självgode Karlsson.
Tänkte att jag skulle titta efter lite bilder på skådisarna.Lars Söderdahlsom spelar Lillebror (och även Skorpan i en annan hyggligt känd Astrid Lindgren-skapelse) har jag inte hittat en enda bild på i vuxen ålder. Fan också, jag vill ju se hur han ser ut. Mats Wikström finns det däremot ett par bilder på. Och den jäveln är lik sig vill jag påstå.
För många år sedan fick jag min arbetslöshetsersättning från ALFA-kassan. Det borde vara ungefär åtta år sedan. De skickar fortfarande brev till mig, alltid med samma innehåll. Igår fick jag ännu ett. De kräver in ett nytt arbetsgivarintyg för att kunna bedöma min framtida ersättningsrätt. Ordagrant står det såhär:
Du ges härmed tillfälle att inom fyra veckor från ovanstående datum inkomma med arbetsgivarintyg. Om begärd handling inte inkommer kan inte Alfa-kassan göra den prövning som krävs för din fortsatta ersättningsrätt. Beslut tas då på befintliga handlingar och det kan medföra att ersättning försenas eller helt uteblir.
Vad fan är det här? Jag har inget att göra med Alfa-kassan längre så jag förstår inte vad det är de ska pröva. Och hoten får väl anses som rätt tomma med tanke på att jag har ignorerat dessa brev i sju års tid och fortfarande får jag ändå fyra nya veckor på mig att inkomma med korrekt handlingar. Ja, jag säger då det.
---
Är det någon som kan förstå vart mina etiketter har tagit vägen? Etiketterna på inläggen alltså. Jag slutade använda det där systemet tidigare. Nu när jag tänkte börja igen så syns inte de små fanstygen i mina inlägg. Jag har gjort allt som står i min makt. Support, tack!
Apropå support så ringde jag till kundtjänsten hos min bredbandsleverantör. Anledningen: jag behövde nya inloggningsuppgifter till mitt e-postkonto. Det fick jag, direkt över telefon. Sen loggade jag in - och upptäckte nästan 4000 olästa mail. Det blev markera och delete direkt. Hoppas inget var viktigt.
---
Jag tog fram kaffebryggaren tidigare. Det är inte alltför ofta som den får tjänstgöra nuförtiden, mest vid större bjudningar (läs mer än fyra personer). Till vardags använder jag den här. Men efter lunchen dammade jag av kaffebryggaren och slängde på två koppar Classic Gran Dia. Jag filmade lite på´n när kaffet brygdes. Åh, som jag älskar ljudet av en kaffebryggare. Det signalerar trivsamhet och trygghet. I bakgrunden kan man höra Stina babbla, bland annat om att "pappa lagar kasche". Hon kan fortfarande inte uttala bokstaven "f", vilket innebär att kasche betyder kaffe.
Nu hörde jag förresten att ljudet från kaffebryggaren inte hördes mycket alls i filmklippet. Men, kaffet blev gott i alla fall. Huvudsaken.
---
Det har väl knappast undgått någon att fantastiske Martin Ljung somnade in i torsdags. Han blev gammal, 93 år, och under sin livstid har han hunnit med några oförglömliga saker. Jag och Stina saluterar honom nu med att titta på Pippi Långstrump på de sju haven, där han gestaltar sjörövarhövdingen Jocke med Kniven. Sen har vi ju också Fingal Olsson, som vi inte får glömma bort. Jag vill minnas att Martin Ljung en gång i min barndom gästade en trivselkväll på Östra Berget i Söderhamn där han uppträdde med sin mäktiga röst. Exakt vad han gjorde minns jag inte. Han pratade nog mest däruppe från scenen.
Alltså, det är rätt fint nere vid jobbet när Söderhamnsån ligger spegelblank. Visserligen inte väldigt mycket på just den här bilden som är fint. Inget alls egentligen förutom båten och dess spegling. Alltid något.
Stina har inte blivit frisk. Inte alls. Imorgon är det min tur att stanna hemma med henne. Sen får vi se hur det blir med onsdagen. Jag försökte göra en animerad GIF av henne med bilden här nedan tillsammans med tre bilder till i ett tidigare skede i den där rutschkanan. Men det lyckades inget bra. Så det fick bli en enkel svartvit bild istället. Det verkar uppenbarligen som om jag är inne i en svartvit period nu. Det är trevligt med svartvita bilder.
Jag, eller vi, har en tanke på att hänga upp en väldig massa svartvita foton i svarta ramar i trapphuset upp till övervåningen. Så ska det bli, bara jag får tummen ur och slutför målningen där. Just nu kan man säga att det är lite halvfärdigt. En väldigt skarp gräns mellan den nya vitmålade delen av väggen och den ursprungliga rosaaktiga tapeten. Inte alls tillfredsställande. Det är tur att det bara har sett ut så i ungefär ett års tid. Hade varit jobbigt att leva med eländet en längre tid.
Fjärde oktober innebär kanelbullens dag. Fantastisk högtid. I framtiden borde vi göra den här dagen till röd och bara vara lediga för att fira den älskade bullen fullt ut. Jag fick inte tag i någon kanelbulle när jag handlade efter jobbet, så jag köpte ett par wienerbröd istället. Close enough.
Enda minuset var avsaknaden av mjölk. Kanelbulle (wienerbröd) och ett glas iskall mjölk är något av det godaste jag vet. Och då är det ändå rätt många saker som är goda.
---
Nere på stan tidigare. Ungefär fem minuter efter att bilderna nedan är tagna. Stina i vagnen skickar ur sig en rejäl kaskadspya. Vi lyfte ur henne och fick genast se nästa kaskad hamna på gågatan. När vi gick vidare såg det ut som om en folkölsstinn fjortonåring hade dragit fram längs promenadstråket.
Hemma har det fortsatt. Nu ligger det lilla livet och sover på soffan. Helt utmattad. Det är nog bland det värsta som finns att se sitt eget barn vara sjuk. Hjälplösheten. Otryggheten. Ynkligheten. Hon får sova hur länge hon vill. Jag kan vara vaken i natt om det blir så. --- Läs även andra bloggares åsikter om sjukdom, barn
Tröttnade lite på färgerna och tog några svartvita bilder nere på stan idag. Ödesmättat kändes det. Några löv som blåste omkring och nästan folktomt, strax före fyra en lördagseftermiddag i oktober. Det är lite typisk Söderhamn det. Och typiskt småstad överhuvudtaget. När caféerna stänger klockan 16:00 går folk hem, eftersom butikerna redan är stängda sedan en timme.
Nå, tre unga tjejer gick förbi i alla fall, så de fick vara med på bild.
Hittade lite bilder från i somras som jag överhuvudtaget inte har synat i datorn förrän ikväll. Det har glömts bort. Synd, för det fanns några skapliga. Jag och min vän Niklas drog iväg en sväng på cyklarna och plåtade lite i solnedgången. Det var myggigt, kommer jag ihåg.
Utsiktstornet Oscarsborg som är en symbol starkt förknippad med Söderhamn. Badar i kvällssolen och ser trevligt ut. Hur många gånger har Oscarsborg varit motiv för foto?
Niklas i lite motljus med en eldig himmel i bakgrunden. Okej, jag har mörkat bilden en aning för att lyfta fram lite bättre effekt. Men det är allt. Gissa förresten vad det är Niklas plåtar precis i det ögonblicket? Ja, just det - Oscarsborg.
Effekter med rinnande vatten som man aldrig tröttnar på. Vid gamla Kvarnen. Slutartid på 30 sekunder och bländare 20. Ser nu att jag verkar ha haft smuts på linsen. Små fläckar syns i nedre delen av bilden. Men det orkar jag inte klona bort nu. Ja, det är rätt kul med fotografi. --- Läs även andra bloggares åsikter omfoto, sommar, söderhamn
Här hemma har det byggts möbler från IKEA hela veckan. Alltså inte hela veckan, utan en stund varje kväll. När man köper möbler från IKEA får man med en liten serietidning med några olika strippar. Lite Linus på linjen-aktiga är dom. Inga pratbubblor. Så det kan man ju roa sig med på egen hand. Nu är det sent och jag är trött så jag hade tyvärr inte energi nog att sätta in en pratbubbla här. Men tanken var god, tycker jag. Och kreativ.
Finns det förresten någon människa i hela världen som någonsin har ringt till IKEA för att få ytterliggare beskrivning för hur man monterar möbeln? Nej, det kan det inte finnas. Om så är fallet så skulle jag vilja påstå att den människan lider av en abnormitet som vi i folkmun brukar kalla för tummen mitt i handen. Eller huvudet under armen. --- Läs även andra bloggares åsikter omIKEA, möbler, serietidning
