Dagens skitpåse

Dottern klämde ur sig ett lass illaluktande. Jag la det i en passande påse.

Ingen tid till blogg

Det är mest bandy som gäller den här veckan. Vi startade utmärkt i kvartsfinalserien igår och tog en seger i en tät och tråkig match, trots att vi i 80 minuter svarade för en blek insats. Men vad gör det? Vi vann matchen och leder med 1-0. Gott så.

Efter matchen har jag funnit stor underhållning i att läsa i diverse forum på bandysidor på nätet. Vägverkssupportrarna har ett inbördes världsmästerskap i enögdhet och skyller och gnäller på det mesta som går att gnälla på. Om Broberg vinner imorgon också kommer vi med all säkerhet att kunna läsa saker i stil med; "Brobergsspelarna har för tjocka strumpor, så det blir nästan omöjligt att göra mål på hörna" eller "Daniel Jonsson är bättre än alla våra spelare och det är fruktansvärt orättvist"

Det här är otroligt fascinerande.

I mina tankar just nu

Har varit en aning disträ de senaste dagarna. Mina tankar och mitt sinne upptas till stor del av bandy för tillfället. Det gäller väl egentligen hela vintern, men det visar sig lite extra nu. Det är en riktig drömvecka vi är inne när det gäller bandy. En drömvecka som visserligen snabbt kan förvandlas till en mardrömsvecka. Men den kan ju också utveckla sig en himmelsk vecka. Allt hänger på hur det går i den här på förhand fantastiska kvartsfinalserien mot Bollnäs som startar på Hällåsen imorgon. Jag skrev lite om det här på Brobergs officiella hemsida, klistrar in det här också.

Efter 26 omgångar elitseriebandy är det äntligen dags för det vi hela tiden har strävat efter; slutspel. Det har egentligen genom hela säsongen känts som att vi haft slutspelsplatsen i händerna och i den näst sista omgången blev den också definitivt vår. Och det var oerhört skönt att bara kunna slappna av i den slumpmässiga snöskottarmatchen mot Hammarby i sista omgången. Ikväll, tisdag, har slutspelet startat för övriga sex slutspelslag med tre kvartsfinalserier som i nuläget för mig känns totalt ointressanta och bleknar i sammanhanget. Imorgon drar det igång för Brobergs del och för motståndet står ärkerivalerna Bollnäs. Om Gud har misslyckats med att bringa oss bandyväder i vinter så lyckades han sannerligen med att sno ihop kvartsfinallottningen. Det här kan bli en klassiker!

Det är svårt att riktigt veta var man ska börja analysera inför den här kvartsfinalserien, som vi väl lite har drömt om och hoppats på i flera år nu? Broberg gör sitt sjätte slutspel i rad sedan säsongen 2004/2005. Under dessa år har man stött på Västerås inte mindre än tre gånger, i tre olika kvartsfinalserier som alla tre bäst kan sammanfattas med en lång gäspning. Därför var det extremt skönt att vi slapp möta Västerås ännu en gång. Vi har en även ett kvartsfinalmöte med Edsbyn och ett med Villa/Lidköping under dessa år. Men inget kan på något sätt mäta sig med det vi nu står inför. För det första så möter vi nu Bollnäs, ett lag som vi är betydligt mer jämnbördiga med än vad som har varit fallet tidigare säsonger. Det här känns på förhand ganska öppet. Och för det andra så möter vi Bollnäs, våra största rivaler. Frågan är om det blir med laddat än såhär i bandysverige? Ja, om man räknar bort möten mellan Broberg och Bollnäs i en semifinal eller final då.

Lagens möten under gånga säsong har slutat med en seger vardera, på respektive hemmaplan. Broberg vann hemma relativt enkelt med 5-2, medan det på Sävstaås var svängigare och jämnare när Bollnäs till slut tog hem det med siffrorna 6-4. Men hur mycket man än vrider och vänder på siffror, statistik och historia så är jag av den uppfattningen att det inte betyder ett skvatt i gällande läge. Just nu är det Broberg mot Bollnäs som gäller. I bäst av fem matcher. Det är tio halvlekar, tillika 450 minuter. Det är blod, svett och tårar. Det känns inte som att det är någon mening att gå in på lagens olika spelsystem eller viktigaste spelare. Vi vet vad Broberg kan prestera och vi är nog också ganska medvetna om vad Broberg behöver prestera för att stå som segrare efter den här kvartsfinalserien. Vi behöver inte bry oss om hur Bollnäs väljer att spela sina kort, utan vi ska enbart se till att hålla oss till det vi är bäst på. Vi ska lägga 110% av vår fokus på att göra det vi har bestämt och inte tumma en millimeter på någonting överhuvudtaget.

Hemmaplan eller bortaplan kommer att vara av reducerad betydelse, är min tanke. De som kan hålla nerver och fokus i styr när det gäller som mest kommer att stå som vinnare. Vi kommer att se två lag som med största säkerhet kommer att få en boost av ett mäktigt läktarstöd. Även där måste vi vara bäst. Och inte heller där går det att tumma på någonting eller bry sig om vad motståndaren gör. Publiken blir oerhört viktig i de här drabbningarna, vågar jag säga. Och tillsammans kan vi uträtta stordåd.

Det kommer att bli mycket folk imorgon, och i resten av matchserien. Det kommer att vara spänt och mycket härlig nerv, både på läktare och på plan. Vi står inför vad som kan bli en klassiker, en folkfest och en bandyfest av högsta dignitet. Ingen vettig människa borde undgå att uppleva det här. Nu kör vi!

VI VET VI VILL! VI VET VI KAN! BROBERGS IF IFRÅN SÖDERHAMN!

Avhållsamhet

Jag sitter och funderar lite på om jag ska låta bli bloggen idag. Inte skriva något, för jag tycker inte att jag har något att berätta. Med ens inser jag att den planen redan har spruckit. Jag skrev ju precis och berättade om att jag inte egentligen tänkte skriva om det här, för att jag inte har något att berätta. Och nu har jag berättat om det, så nu slutar jag. Ja, ni fattar.

Poserar vid en liten snödriva

Det är väl okej att fortsätta tjatet om snön va? För jag kan inte sluta fascineras. I morse när jag skulle gå ut och skotta hade jag problem med att få upp dörren. Det var blåsigt i natt samtidigt som det föll rikliga mängder snö. Detta gjorde att det, främst in mot väggarna, blev ett väldigt snödjup. Längst in vid väggen och trappen upp till ytterdörren var det exempelvis 60 centimeter djupt. Och packat utav helvete. Det var den särklassigt tyngsta snöskottningen i vinter, det här. Ett annat problem är att det inte längre riktigt finns någonstans att göra av snön. Plogvallen på andra sidan gatan, där jag tidigare skjutsat över snön, är nu omkring tre meter hög och brant, så där tar jag mig inte över längre.

Även om jag tycker att det räcker med snö för tillfället så gillar jag läget ändå. Det är lite fräckt med dessa enorma snömängder. Jag har försökt, så gott jag kunnat, att dokumentera snöläget. Men det är svårt att hitta några bra referenspunkter så att man verkligen ser på bild hur mycket snö det är. Idag ställde jag upp kameran på soptunnan och aktiverade sjävlutlösaren. Ställde mig framför snödrivan på gården och tänkte att jag använder mig själv som referenspunkt. Jag mäter 186 centimeter och jag vill poängtera att snödrivan bakom mig egentligen inte är en driva som jag har skottat upp. Det är det naturliga snödjupet som ligger på gården på framsidan.



Vad kan det röra sig om? 130-140 centimeter kanske? Det är fanimej det värsta jag har upplevt. Det är antagligen all snö som vi inte fått under alla gröna vintrar vi haft under 2000-talet som har ramlat ner över oss nu istället. Men nu räcker det, kan jag tycka.

Jag somnade ifrån

Igår kväll låg jag i soffan och följde med stor spänning dubbeljakten i längskidåkning som pågick och såg bra ut för svenskarna. Strax innan halva distansen tappade jag fokus. Sedan vaknade jag av att det var ett jävla liv på Hård och Blomqvist i teverutan och när jag gnuggade ögonen såg jag ett gäng skidåkare på ett upplopp. Och fattade ingenting.

Visar de gamla OS-klassiker nu igen? tänkte jag. Nej, det var upploppet som förkunnade att Markus Hellner knep guldmedaljen och Johan Olsson lade beslag på bronset. Och jag missade hela kalaset, hela dramatiken. Så jävla klantigt. Nu tänkte jag se reprisen på förmiddagen istället. Det gick sådär. Ingen av SVT:s kanaler fungerar. Allt annat rullar, men inte SVT. Förbannat. Jag ringde till supporten och fick svaret: "Det är en stor störning, men vi har ingen aning när det kan vara åtgärdat". Hallelujah för SVT Play.

En halvtimme med radion

Jag satt i köket och surfade lite på den bärbara och kände mig sugen på lite klassisk rock. Så jag rattade in en amerikansk kanal som heter 1:fm Classic Rock. Jag satt där omkring en halvtimme och fick följande låtar leverade.

Poison - Every rose has it´s thorne


The Clash - Rock the Casbah


The Who - Who are you


Quiet riot -Metal Health


Metallica - Sanitarium


Bad Company - Rock Steady


Kenny Loggins - Danger Zone


Jag tycker alltså att det är fantastiskt med den här internetradion. Det finns uppskattningsvis en miljard kanaler att välja mellan och spänningen i att aldrig riktigt veta vilken nästa låt blir är härlig. Inget snack, bara musik. Ja, om man väljer en sån kanal alltså. De vanliga pratkanalerna finns ju också, men dom, hoppar jag helst över.

Det hetaste i min karriär

Igår avslutades Elitserien i bandy. För Brobergs del med en helt betydelselös match som avgjordes osannolik i snöyra. I princip alla mål var slumpmål och matchen kan vi egentligen bara stryka ett streck över. Kvällens viktiga händelse utspelade sig efter slutsignalen, när lag 1-4 skulle välja sina kvartsfinalmotståndare.

Hammarby knep med hjälp av sin seger på Hällåsen också seriesegern och valde således först. Valet föll helt väntat på Sirius. När det sedan var Sandvikens tur att välja trodde de flesta att valet hette Broberg. Jag var inte helt säker på att Sandviken verkligen ville möta Broberg i en kvartsfinal och uppenbarligen kände sig inte Sandviken säkra på den saken heller och valde...Västerås. Svenska mästarlaget gick före Broberg i valet. Bara det är ganska otroligt. Därefter Bollnäs tur att välja, mellan alternativen Broberg och Edsbyn. Antagligen inget man väntat sig och förmodligen ville man inte möta nåt av lagen överhuvudtaget. Valet föll på Broberg....

Broberg mot Bollnäs i kvartsfinal. Bandysveriges hetaste derby i ett slutspel. Hur ska detta sluta? För oss som tillhör generationerna efter Brobergs senaste storhetstid blir det här nog den största bandyklassikern vi har upplevt. Det känns helt öppet, även om Bollnäs givetvis får gälla som knappa favoriter, då man har fördel av hemmaplan i en eventuell avgörande femte match. Det gör mig inget alls, jag skickar gärna över favoritskapet på Bollnäs och jag hoppas också innerligt att de själva ser sig som favoriter. Lagens möten i serien har slutat med en seger för vardera lagen, på respektive hemmaplan. Matcherna då lockade 3600 respektive 3200 åskådare.

Matchserien inleds på onsdag hemma på Hällåsen och vid gynnsamma väderförhållanden tvekar jag inte på att publiksiffran når 4000 åskådare. Får vi till en eventuell fjärde match på Hällåsen så tror jag att publikrekordet från 1978 på 5097 åskådare faktiskt kan hänga löst. Och det vore helt fantastiskt, både med tanke på folkfesten och de vackra slantar som det inbringar till Broberg. Som sagt så är det hur ovisst och öppet som helst. Jag är redan nu lika nervös som jag brukar vara timmarna innan match när vi möter Bollnäs i normala fall. Det här är inte ett normalt fall. Nu snackar vi idrott på liv och död. Att gå på pumpen och åka ut mot Bollnäs är det absolut vidrigaste scenariot jag kan föreställa mig. Samtidigt som scenariot att slå ut Bollnäs är det vackraste jag kan tänka mig. Skräckblandad förtjusning, kallas det va?

Genom fönstret

Jag sitter på kökssoffan och har precis druckit en kopp kaffe och löst Melodikrysset. Innan det har jag också hunnit med att skotta av gårdsplan. Nu sitter jag och tittar ut genom fönstret och förundras. Över vintern. Det har jag ju redan gjort flera gånger den här vintern, men det tycks aldrig ta slut. Snön vräkte ner hela dagen igår. Det vräkte ner hela natten, antar jag och det vräker ner just nu.

Det var uppskattningsvis fyra decimeter snö när jag skottade för en dryg timme sedan. Snö som föll igår och i natt. Garagetaket som jag skottade rent för nån vecka sedan, tyngs nu av en ny halvmeter. På radion säger en kvinna just nu att flera decimeter till ska falla under kommane dygn. En kille på jobbet pratade igår om en bekant som hade mätt snödjupet på varje ny snö som fallit under hela vintern. 180 centimeter hade han uppmätt såhär långt. Och på det kan vi då lägga ytterliggare 30-40 centimeter som föll igår och i natt. Jag tycker att det här är lite i värsta laget.

Vintern går hårt åt båtarna

Den här gamla skorven ligger i Söderhamnsån, precis mitt emot mitt jobb. Den har varit ett samtalsämne och intressant följetong under vintern. Sjunkit mer och mer, undan för undan. Nu är det inte mycket kvar av den och jag skulle tro att den faktiskt har nått botten.

Det är något sorgligt över det här. Tänk om båten hade känslor. Mer övergiven kan man knappast bli. Det är en till båt i ån som har sjunkit en aning också, precis utanför jobbet. En större variant. Den har nog klarat sig skapligt ändå, för där var man snabbt på plats med en pump. Det är dock oklart huruvida det hjälpte, för man gav ganska snabbt upp pumpandet.

Tillbringare

Jag har en tillbringare med vatten i kylen för att alltid ha tillgång till iskallt vatten. Jag drack en skvätt ur den för ett tag sedan och började fundera över ordet, tillbringare. Det är ofta märkligt med ord, att nästan samma ord kan ha så olika betydelse. Jag tänker såhär: En tillbringare är ju en pryl som man med fördel förvarar någon typ av vätska i. En person som väljer att exempelvis spendera några semesterveckor i en sommarstuga säger man tillbringar sommaren i stugan.

När man tillbringar tid någonstans kan man då egentligen säga att man är en tillbringare. Eller? Med det resonemanget blir alltså mitt vatten, som tillbringar större delen av sin tid i min tillbringare, också en tillbringare. Alltså, både vattnet och min tillbringare är två olika typer av tillbringare. Det här blir rörigt.

Apropå Hempo Hildén

Jag har inte sett det här klippet på ett antal år, men jag kan det fortfarande helt utantill. Det tyder antingen på bra minne eller på att jag i mina dagar har konsumerat Killinggänget i smått ohälsosam grad. Nå, Hempo Hildéns namn får lite tid i mitt rampljus idag igen.

Måttet rågat

Nu är till och med jag trött på snö. Kom hem efter jobbet och fick börja med att skotta mig fram till dörren. Okej, så mycket snö var det inte, men poängen är att jag faktiskt är lite led på det här nu. Väderprognosen för de närmaste dagarna och helgen ser inte direkt upplyftande ut. Den som bestämmer över klimatet kan väl kanske åtminstone börja fundera på att förbereda för vår nu?

Kung Ferry

En av mina största favoriter bland Sveriges idrottare och kanske den allra största profilen gav mig gåshud över hela kroppen när han defilerade hem OS-guldet i skidskyttejaktstarten. Vilket lopp! Björn Ferry, en av de jag allra mest har unnat ett mästerskapsguld, förgyllde den här tisdagskvällen. Han gick som Gunde Svan i skidspåret och hanterade vapnet likt Ragnar Skanåker på vallen och då kan det ju inte sluta på något annat sätt.


Bild från Expressen

Förresten, Sverige- Norge 2-0.

På en festival 1996

Igår kom jag att tänka på en grej jag var med om för knappt 14 år sedan. Jag har absolut ingen aning om varför minnesbilden av detta helt plötsligt dök upp i mitt huvud igår när jag satt på jobbet. Söderhamnsprofilen och trummisen, Hempo Hildén, anordnade i juni 1996 en musikfestival i Söderhamn. Han slog på stort och bokade bland annat Motörhead och söderhamnarna fruktade en invasion av livsfarliga motorcykelgäng till följd av detta. Det blev nog ganska lugnt, tror jag, och festivalen gick givetvis med kraftig ekonomisk förlust.

Jag var tretton år den här sommaren och hängde givetvis på festivalplatsen på Hällåsen under hela helgen. Förutom livemusik fanns också det obligatoriska tivolit och alla möjliga varianter av mat att prova på för den våghalsige. Och det är i samband med ett av alla dessa hak som sålde festivalmat som det här minnet har sina rötter. Jag och någon kompis, minns inte vem, blev lite tjenis med ett gäng grabbar som stod och krängde festivalkäk, något åt thaihållet.

Vi slöt ett avtal med de här matkrängarna. Förmodligen var det mest för att vi störde affärerna när vi hela tiden stod där och gnabbade, som trettonåringar brukar vara bra på. I alla fall, vi fick agera reklampelare och gatupratare åt de här killarna. De klädde in oss i aluminiumfolie, om jag minns rätt, och hängde ett par skyltar runt halsen på oss. Därefter fick vi order att röra oss runt på området och marknadsföra det här mattältet. Så där gick vi runt och på order skrek vi hela tiden "Bajen, bärs och wokade nudlar". För besväret fick vi en portion av den fina wokade maträtten.

Det här är ju ett lite kul minne. Men jag tänker nu att det hade varit förträffligt kul att ha några bilder på det här. Det har jag inte. Jag ägde knappt en kamera på den här tiden och det gjorde inte någon av mina kompisar heller. Utan förhoppningar googlade jag för att se om jag hittade något om Söderhamnsfestivalen 1996. Och det fanns lite information. På den här sidan kan man åtminstone se vilka band som fanns att tillgå och vad det kostade för de olika dagarna. Man får också info om att gå in på TV4:s texttv sidan 752 för information om festivalen. På sidan 752 finns informationen inte kvar längre, bör kanske tilläggas.

Det här med bad

Stina är överförtjust i att bada, som vi gör på måndagarna. Vi testade för första gången att hoppa från bassängkanten idag. Det fanns inte ett uns tvekan i den där lilla kroppen. Hon slängde sig handlöst ut i vattnet och hann knapp komma ovanför ytan innan hon skrek: "Mer!". Det har varit väldigt kul att se hennes utveckling när det gäller badet, sedan vi började någon gång i höstas. Det är nog ett vattenbarn vi har.

Guldmåndag

Nu har de olympiska spelen börjat även för Sveriges del. Underbara Charlotte Kalla frälste oss med ett fantastiskt guld redan i den första distansen på längdskidor. Den första kvinnliga individuella guldmedaljen i längdskidor sedan OS i Grenoble 1968. Alltså 42 år sedan och då hette vinnaren Toini Gustafsson-Rönnlund. Låt vara att hon var guldfavorit, Kalla, men man ska ju leva upp till förväntningarna också.



Det här kan ge en del medgång i de fortsatta skidtävlingarna, både för herrar och damer. Nästa chans om en knapp halvtimme när herrarna ska köra 15 km i den fria stilen. Markus Hellner är en outsider helt klart. Kan vara med och hugga om en medalj. Rygghängar´n Petter Northug blir bara sjua. Kom ihåg vart ni läst det först.

Gårdagens bortamatch

110 mil i buss blev lyckosamt. Vi vann matchen och är klara för slutspel, för sjätte året i rad. I övrigt då? Jo, vi fick se en relativt flott bandyarena som dock var väldigt öde med endast drygt 600 åskådare på plats. Vi fick bevittna matchen från arenans sämsta plats, kortsida mitt bakom ett mål, trots att arenan i övrigt var i princip tom. Det kändes lite löjligt det där, att vi inte fick tillstånd att ställa oss på en långsida, där det ändå bara gapade tomt.

Men vi var glada ändå och levde rövare där på vår kortsida. Vilket förstås hjälpte grabbarna att vinna matchen. Därefter väntade hemresan. Till en början var den trevlig och segerrusig. Efter ett tag smög sig tröttheten och muntorrheten på och helt plötsligt kändes de 55 milen hem som 555 mil. Men vi kom ju hem till slut och det har sällan varit så skönt att glida ner i sängen som det var i natt. Och nu ser vi fram emot slutspelet med tillförsikt!


Förutom det faktum att vi placerades på den där skitpositionen så kanske jag bör tillägga att bemötandet i övrigt var väldigt trevligt, precis som vid tidigare besök i Vänersborg. Känslan är att de är så ovana att få besök av bortasupportrar där nere och jobbar väldigt hårt för att man ska trivas under sin vistelse.

Åker till Vänersborg

Imorgon klockan 09:00 hoppar jag på en av Lönns bussar och påbörjar en resa söderut. Färden går mot Vänersborg där vi ska skrika fram Broberg till extremt viktiga poäng i slutspelsjakten. En resa på knappt 55 mil väntar. Inga problem, en heldag i stor och fin buss med likasinnade är bara trevligt. Sen är det 55 mil tillbaka också. De milen brukar inte vara lika roliga, oavsett utgång i matchen. Vid seger går det förstås lite lättare. Den här gången tänkte jag också åka med hela vägen hem, något jag inte gjorde för två år sedan när vi senast var nere i Vänersborg.

För två år sedan ja. Det var ungefär samma läge som nu. Vi var mer eller mindre tvungna att vinna även då. Och det gjorde vi. På läktaren fanns en busslast gulsvarta som färdats de 55 milen för att göra sitt från sidan. Och där står vi imorgon också. Det känns som att det kan falla väl ut även den här gången.

Dagens Nixoglyf

Kvällspromenad igår. Som vanligt passerade jag mängder av nixoglyfer. Flera som påminner om såna jag har sett tidigare. Så jag lämnade de flesta i snön. Men jag hittade en som kanske är den bästa jag hittat. Det här kan vara en ren slump, eller så är upphovsmannen antingen kunnig inom latin eller flitig besökare på min blogg. Eller både och. För visst fan står det "NIX" i den här nixoglyfen?



Tidigare nixoglyfer: Glasögongubbe,E.T, weedle, smilegubbe, svårtytt budskap

Jag har ett visst inflytande

Hittade det här via han Björn. Jag är otippat inflytelserik ändå. Det är bara 799 stycken som är mer inflytelserika än jag. Inte illa pinkat för en småbarnspappa från södra Norrlands kustland.

Stina och husmanskosten

Hon är ganska förtjust i mat, min dotter. Helst hederlig svensk husmanskost. Ikväll åt vi pölsa till middag. En maträtt som har tappat kraftigt i popularitet i det svenska köket. Nuförtiden blir det lynchstämning om man tar med sig pölsa i matlådan till jobbet. Här hemma fungerar det. Och det bästa av allt är att Stina också vet hur man uttalar det på rätt sätt. Att hon svarar nekande på frågan om det är gott behöver man inte lägga så mycket vikt vid, för det är inte sant.

Banan i Spillersboda

Att man fyller barn med banan har man ju hört om. Det gör jag själv ibland när Stina är hungrig. Sticker åt henne en banan. Men att man fyller banan med barn är nytt.

Någon typ av bananasplit, med med ungar i. Det ägnar man sig åt i Spillersboda, som ligger i Norrtälje kommun. Jag vet inte, det kanske bara är jag som tycker att det här är kul.

Dagens Nixoglyf

Det här ser ut att vara en figur med glasögon, en så kallad glasögonorm. Det kan också vara så att det är ett vanligt enkelt hafsverk. Svårt att avgöra, men jag sätter mina slantar på glasögongubbe.


Fler nixoglyfer: E.T, weedle, smilegubbe, svårtytt budskap

Det här blir nog för mycket

Mina bandynerver har redan hamnat utanpå kläderna och lär nog förbli där åtminstone till nästa fredag omkring klockan 21.00. Då vet vi vilka som får spela slutspel. Ikväll hade jag räknat med, eller åtminstone hoppats att det skulle vara klart. Nu blev det inte så. Förbannade Haparanda/Tornio höll undan och dängde oss med 3-2. Förmodligen med hjälp av en stor portion tur. Så måste det vara.

Utifrån en liverapportering med information enkom om mål, hörnor och utvisningar har jag ingen bild av hur matchen har sett ut. Men jag gissar att vi var ytterst nära poäng. Det verkar vara snudd på hopplöst där uppe i Haparanda. Men jag är skeptisk. Jag vidhåller att det där gränslaget har ett närmast osannolikt medflyt. Men nu får det vara slut på eländet. Nu måste vi ta två poäng, helst på lördag mot Vänersborg. Och kanske måste vi också ta poäng i den avslutande matchen mot Hammarby. Som sagt, det här börjar bli för mycket för svaga och skadade bandynerver.

Dopade finnar?

Imorgon ska Broberg ta sig an Haparanda/Tornio på bortaplan, långt norrut i landet. Ett finskt lag i den svenska elitserien. Om vi vinner matchen är vi i praktiken klara för slutspel, trots att två matcher återstår efter morgondagens.

Haparanda/Tornio är nykomlingar och har gått väldigt bra. Och tacka fan för det. Jag hittade den här reklambannern på deras hemsida. Med den här sponsorn börjar man givetvis fundera. Dopade finnar har vi ju sett tidigare, men då har det handlat om hemohes, precis som här.

Trots att våra grabbar inte knaprar såna här preparat ska vi imorgon visa att vi har mer stake än några gränsöverskridare från Finland.

Små vårlökar

Jag läste den här rubriken från Aftonbladet på Bloggportalen och såg direkt ett par kvinnliga lökar framför mig. Därefter fnissade jag lite för mig själv när jag insåg att jag hade misstolkat rubriken. Det handlar ju förstås om vårlökarna som ska planteras ute i trädgården, tänkte jag. Sen klickade jag på länken och insåg att jag inte alls hade misstolkat det hela. Det handlade om kvinnliga lökar. Och nu tänker jag att det kan knappast vara en man som har bestämt årets lökfashion.

Vilken groda

Jag tittade på ett naturprogram tidigare. Om grodor och lite annat. Det här är Dendrobates leucomelas, världens snyggaste groda. Ett par såna i ett terrarium skulle göra sig bra i mitt vardagsrum.

Dagens Nixoglyf

Spottade ett gäng nixoglyfer idag när jag gick hem från jobbet. Det här är nog egentligen bara ett hjärta med ett ansikte, men i mina ögon finns det slående likheter med E.T. Eller hur?

Fler nixoglyfer: Weedle, Smilegubbe, svårtytt budskap

Det är söndag väldigt ofta

Enligt alla almanackor och kalendrar jag har dubbelkollat inträffar bara söndag en gång i veckan. Är det verkligen korrekt det? Veckorna går ju rasande fort och fredagarna dyker upp ofta och avlöser varandra i högt tempo. Söndagarna däremot dyker upp ännu lite oftare. Så det här kan ju inte stämma. Nu är det söndag igen och imorgon är det måndag, en annan dag som kommer väldigt frekvent och inte tillhör favoriterna. Och jag borde väl kanske se till att pallra mig uppåt och få lite sömn.

Hans- Erik som Cornelis

Jag tittade på repriseringen av Skavlan igår kväll. Programmet gästades av Turbonegros frontman Hank von Helvete, i mer civilt stuk än vad man är van att se honom. Trots att jag är en relativt stor beundrare av de norska rockarna konstaterade jag att jag nog inte skulle känna igen Hank (eller Hans-Erik) utan den normala scenoutfiten och sminkningen, om jag mötte honom på stan.

Nu fick jag reda på att han ska spela rollen som Cornelis Vreeswijk i den kommande filmen med arbetsnamnet, Medborgare, god afton. Det kan nog bli bra. Rent fysiskt är han ju lik Cornelis. Hans skådespelarförmåga har jag ingen koll på, men han har tydligen gjort bra ifrån sig som Jesus i Jesus Christ Superstar. En film att se fram emot helt klart.

En annan film att se fram emot är Josef Fares, Farsan, där pappa Jan Fares har huvudrollen. Far och son Fares gästade också Skavlan och pappa Jan drog ner många skrattsalvor med sin invecklade variant av svenska. Jag antar att han egentligen bara spelar sig själv i filmen. Vilket han antagligen också gjort i tidigare filmer. Och det har ju blivit lyckat.

Is, ice, eis, glace, hielo, barafu, jäällä

Såg ni förresten Melodifestivalen igår? Det var precis lika iskallt som den här tappen.

Dagens Nixoglyf

"Weedle", säger den. Det står något därunder också, som har blivit utsuddat. Någon har ångrat sin nixoglyf. Vad weedle står för, det vet jag inte, men jag tycker att den var rätt snygg.



Andra nixoglyfer: Smilegubbe, svårtytt budskap

Inglourious Basterds

Har tagit tillfället i akt att se en film idag också. Valet föll på Tarantinos historieomskrivning i Inglourious Basterds. En riktigt sevärd film som ger en skön känsla av ljuv hämnd. Brad Pitt och hans bastarder plockar nazist-skalper på löpande band och som vanligt när det är Tarantino så är det brutalt våld men ofta på ett humoristiskt sätt. Rekommenderas.

Dagens Läsarservice

Man ska ju inte leva i det förflutna, sägs det. Och det är väl korrekt. Ikväll är det ny match och det återstår bara några timmar att mysa på på den härliga derbysegern i onsdags. Men jag tänkte att eftersom han björn befinner sig i Krakow har han antagligen missat allt det härliga som har hänt under veckan. Och som bandyvän vill ju såklart även han läsa hur det gick i derbyt i onsdags. Så varsågod.

Sjukt firande

Sitter hemma med något otrevligt i magen. Övervägde in i det sista att stanna hemma från bandyresan igår. Men jag hade på känn att något låg i luften så jag trotsade magproblemen. När vi kom till Glössbo ungefär började jag ångra mig ganska kraftigt. Jag fortsatte ångra mig hela vägen fram. När jag fick kliva ur bussen gick det genast bättre.


Foto: Martin Henriksson

Och allt eftersom matchen led kände jag mig bättre och bättre och till slut mådde jag prima. Det fantastiska vi fick se på planen fick mig att glömma av mina magbesvär. Jag var lyrisk. Vi spelade ut Edsbyn, igen. För andra gången den här säsongen, den här gången med siffrorna 8-4. Detta innebär att vi är ganska överlägset bäst i Hälsingland när man kollar på de inbördes mötena och gör en intern tabell. Det smakar bra. När vi hamnade i bussen efter matchen återvände mina besvär och nu mår jag inte alls speciellt bra.

Surfar runt på olika bandyforum och förundras över Edsbysupportrarnas oerhört bittra beteende. Hör inte till vanligheterna. Adam Gilljam vill man utrota från jordens yta, verkar det som. Skrattretande. Något som är mindre skrattretande är att snön vräker ner ute och jag har inte krafter nog att skyffla undan den för tillfället. Och dessutom gick stora snösläden sönder i helgen. Hur löser jag det här?

Imorgon är det dags

Tänk att bandyn drar igång imorgon igen. Efter en väntan som har känts alldeles för lång är det äntligen dags för den äkta varan. VM blev visserligen riktigt kul, till slut. Men det hade ju räckt att spela den sista matchen. Slänger in en gratulation till vår färske världsmästare Daniel "Popa" Jonsson förresten.

Men nu är det slut på leken och allvaret börjar igen. Vilket innebär att jag har en fantastisk vecka framför mig, med start imorgon mot Edsbyn i det däringa träbygget. Tufft? Ja. Omöjligt? I allra högsta grad inte. Vi tar en poäng imorgon, minst. Veckan går vidare med hemmamatch mot Västerås på fredag och ännu en hemmamatch mot Kungälv på söndag. Det kan bli vinterns bästa helg det här. Jag kan knappt bärga mig. Nu åker vi och vi tar sikte på kvartsfinal!

Kondislåtar på Rock-Ola

Jag hörde en låt på radion när vi satt till bords för middag tidigare ikväll. En sådan där låt som framkallar svåra nostalgichocker och minnen. Minnen av ingenting egentligen, men från en period i livet som är borta och aldrig kommer igen. Det kan ha varit under gymnasietiden, då jag och mina närmaste vänner spenderade många av våra eftermiddagar på kondis. Alltså på konditori. Jag väljer bort ordet café i det här sammanhanget eftersom vi var stamgäster på Söderhamns klassiska Rådhuskondis.

Konditoriet med sin bevarade femtiotalsinredning som lämpar sig alldeles speciellt bra för att bara sitta och surra över en slät kopp kaffe. Vi satt där, i timtal och under långa stunder sa vi nog inte så mycket till varandra heller. Vi bara satt och begrundade. Och matade i femkronor i jukeboxen. Den viktigaste detaljen var nog jukeboxen. Alla konditorier värda namnet bör ha en Rock-Ola i ett hörn. Och just en sån har man på Rådhuskondis. Som vi spelade på den där maskinen, trots att det kostade oss en femkrona varje gång. Jag minns att det var speciellt två låtar som var väldigt stående inslag när vi var där. Båda dessa finns representerade här nedan. Den vänstra av de två var den som väckte mina minnen tidigare ikväll. Jag tänker nu att det är flera år sedan jag besökte Rådhuskondis och att jag nog gör bäst i att ta en fika där snarast möjligt, för mitt eget välbefinnande.



Två fantastiska musikstycken detta, som har roffat åt sig speciella platser i musiktyckarhjärtat. Så som vissa låtar tenderar att göra. Och för att förenkla valet av vilken låt ni ska spela först så är den vänstra Wicked game med Chris Isaak och den högra Immortality med Pearl Jam.

Sekunderna på rätt sida

Jag har varit med om en krock tidigare i mitt liv. En ganska odramatisk historia i låg fart där jag och en vän körde in i sidan på en annan bil som vi inte hann uppfatta bland snömassorna. Vi klarade oss med blåmärken trots att bilen blev ganska kvaddad. Det kan väl vara ungefär åtta år sedan nu. Ikväll var det otäckt nära att jag tillsammans med sambo och dotter fick uppleva ännu en krock.

Vi hade varit och badat i simhallen i Söderala, utanför Söderhamn och var på väg hem. På väg ut från byvägen smög vi fram mot korsningen för att svänga ut på motorvägen. Helt plötsligt dök en skenande Mercedes upp med hög fart ur ett snömoln och brakade rakt in i en snöhög framför nosen på oss. Vi fick precis stopp på fordonet och efter inspektion konstaterade jag att ett pappersark var allt som gick att föra mellan de två bilarna. Vad som hände hann jag inte riktigt uppfatta, men jag tror att den skenande bilen vejade för en annan bil som svängde av motorvägen. Vi klarade oss helskinnade och mannen som framförde den kraschade bilen klarade sig också utan märkbara skador. Möjligtvis var han lite i chocktillstånd för han uppträdde något disträ.

Det jag sitter och tänker på nu är hur små marginalerna kan vara ibland. I det här fallet hade vi uppskattningvis en enda sekund på vår sida. En sekund tidigare och vi hade kört in i sidan på den andra bilen. Två sekunder tidigare och vi hade redan stått där och hade således träffats av den andra bilen. Och den hade då antagligen suttit lika långt intryckt i sidan på oss som den nu satt intryckt i snödrivan. Det vill säga med hela motorhuven. Två ynka sekunder. Nu hade vi de berömda marginalerna på rätt sida och klarade oss helt oskadda. Och det tackar jag för. Jag måste sluta tänka på det här nu. Lindar in mig i sånt som att tänk om jag hade duschat lite kortare, torkat håret lite mindre. Eller knutit skorna lite mer ordentligt. Små marginaler som sagt.