Jävla mjölkpaket

Det är, nästan, omöjligt att dricka mjölk direkt ur paketet om man gjort misstaget att köpa Arlas mjölk. Åtminstone den som finnes i den här förpackningen. Att dricka mjölk direkt ur paketet är det bästa och godaste sättet att dricka mjölk på. Korken, eller öppningen, på de här skitpaketen reducerar njutningen. Man får bryta huvudet alldeles för långt bakåt för att få ur det sista. Obekvämt.

Men jag gillar Arlas reklam i alla fall. För det är ju gott att dricka mjölk ur flaska också.

Semester

Idag på jobbet fick jag besked om beviljad semester. Jag fick de veckor jag hade önskat och är förstås nöjd med det. Men det jag tänkte på mest var den sköna känslan av att se "semester" inlagt i schemat. Det har känts så avlägset. Nu finns det i schemat. Det känns fantastiskt. Jag sitter nu och tittar på gamla sommarlandskapsbilder och drömmer mig bort.

Semester har jag mellan den 26:e juli och 22:a augusti, med planer på att även ta någon ytterliggare vecka föräldraledigt i juli. När har ni semester?

Badet blir till en liten kamp

Vi har varit och badat idag, jag och Stina, så nu är jag helt mör i kroppen. Dels på grund av det varma vattnet och dels på grund av att det inte längre är en barnlek att ta sig igenom de där 45 minuterna i vattnet. När vi började med babysim, säg någon gång i augusti förra året, var det en lugn och avkopplande stund i bassängen. Stina var mest fascinerad av att vara i vattnet och av allt som hände runt omkring och man kunde bara flyta runt och hålla henne ovanför ytan.

Nu är det lite annorlunda. Hon har blivit van med det där nu. Att bada är inte längre något nytt och fascinerande, bara en väldigt rolig grej. Och det blir ännu skojigare om man tar ut svängarna en aning. Så nu handlar det inte om att bara hålla i henne när vi är i vattnet. Nu är det mer hålla fast henne som är på tapeten. Men hon har ju sina tricks. Som till exempel när jag för ett ögonblick kliar mig på näsan och släpper greppet om henne med ena handen. Då tar hon tillfället i akt och placerar blixtsnabbt sina små fötter i mitt bröst och skjuter iväg sin kropp med full kraft. Och det finns förbluffande mycket kraft i den där lilla kroppen. När jag inte är påpasslig orkar jag förstås inte hålla kvar greppet om henne och får istället fiska upp henne från bassängbotten några ögonblick senare.

Såhär håller det på. Stina vill ofta göra andra saker än vad de övriga barnen gör gemensamt och protesterar ibland högljutt när pappa inte fattar vinken. Men det är ju skoj med barn som har en egen vilja. Eller hur? En annan grej hon har börjat praktisera en hel del på sistone är att kasta saker. Och hon besitter en imponerande kastarm. Idag dök vi tillsammans ner till botten och hämtade en plastring. När vi kom upp igen hämtade hon andan i två sekunder och sen hivade hon iväg plastringen. Till saken hör att när hon kastar något vet man aldrig vart sakerna hamnar. I just det här fallet hamnade ringen i huvudet på en oskyldig liten pojke som tog till tårarna. Stina, hon tog till sitt allra hjärtligaste skratt. Det är mycket som är kul med att vara förälder.

Fyra slaskbilder

Det är vackert att snön smälter och försvinner. Jag vet inte om jag någonsin känt sådan längtan efter vår och sommar som jag gör just nu. Förutom det är det inte mycket som är vackert med rådande väder. Här är i alla fall fyra bilder, i tur och ordning med motiven: Ringvägen, en överkörd burk som en gång innehållit rekordelig cider, Mårtensson & Co AB och en vägkant med snö och vattenpöl. Simpelt och grådaskigt så det förslår.

Har TV4 blivit hackade?

Jag surfade in, eller tänkte surfa in, på TV4.se för att kolla en grej. Det gick inget vidare. Så jag googlade TV4. Men när man klickar på länkarna kommer det endast upp små bilder. En på en hockeymatch och en på Leila som lagar mat exempelvis. Jag filmade. Vad är det som är fel? Tryck på knappen bredvid volymknappen för att se i full skärm.

Ut i slasket

Jag har precis kommit hem från jobbet och hunnit rasta jycken. Nu ska jag ut i´t igen, för att hämta dottern på dagis. Blev frustrerad i morse. Tänkte cykla till dagis och jobb men tog mitt förnuft till fånga och insåg att det skulle kunna betecknas som vansinnigt att sätta sig på en tvåhjuling i den rådande bananskalshalkan vi hade i morse. Nu är det mest slask och det är väl egentligen skönt att det försvinner direkt. Men jag skyr slask, skyr det som pesten.

Snart ska jag gå. Måste bara lyssna en gång till på den här låten (spotifylänk), som är helt obeskrivligt fantastisk. En gång till bara. Ska jag ta med mig kameran ut och fota lite slask? Ja, det gör jag. Bilderna dyker, eventuellt, upp här senare.

Måndagsmorgonen i några punkter

06.15 Satte mig upp i sängen och gnuggade ögonen grundligt. Tog på mig byxorna och jag är tämligen säker på att jag stoppade i fel ben först.

06.25 Öppnade ytterdörren och gick ut med hunden. Kunde inte förstå varför det var så dunkelt ute, men kom fram till att det nog berodde på att himlen hängde väldigt långt ner.

06.50 Kom hem och tog in morgontidningen innan jag gjorde ordning lite frukost. Läste tidningen och kom helt plötsligt på varför det var så mörkt ute. Vi ställde tillbaka klockan en timme igår.

07.05 Tog en dusch innan jag klädde på mig och väckte sedan dottern och klädde på henne. Därefter klädde vi alla på oss ytterkläder samtidigt som snön började vräka ner utanför dörren.

07.35 Gick ut och skulle sätta fast barnstolen på cykeln. Det ville sig inte riktigt, fästanordningen kärvade. I stress och vredesmod kastade jag (bokstavligt talat) tillbaka cykeleländet in i garaget och tog fram barnvagnen istället. I samband med slagsmålet med cykeln ådrog jag mig en ymnigt blödande skada på ett finger. Knallade till dagis och insåg att jag skulle få svårt att hinna i tid till jobbet. Snön fortsatte vräka ner.

07.47 Anlände till dagis och insåg att jag hade kladdat blod lite här och där. Klädde av dotter och försökte få stopp på blodflödet genom att dra på mig en vante på den skadade handen. Snön vräkte ner.

07.53 Lämnade dagis. Sprang hela vägen hem och hämtade cykeln innan jag sladdade ner för backarna till jobbet i snorhalt väglag. Snön vräkte ner.

08.00 Stövlade in på jobbet i sista sekunden, sjöblöt av svett och blodig på hela handen. Men jag hann ju i tid. Snön vräkte ner.

Jag stannar där. Det blir många punkter det här annars, inser jag nu. Men det var väl en typisk måndagsmorgon kanske. Nu sitter jag här och ska väl gå och lägga mig. Snön vräker fortfarande ner och jag är bara lagom road av det.

Varför gör Ross så?

Ett ganska långt klipp här nedan. För att förstå innebörden i det jag nu skriver behöver man bara titta på den första halvminuten ungefär. Man kan förstås se på resten också, för det är ju rätt kul. Men, om Ross är så rädd om bilen att han inte vågar låta Rachel köra den, varför slänger han sig då handlöst över motorhuven? Huvar håller inte för sånt. Jävligt ogenomtänkt, Ross Geller.

Hemtrevligt med påskpynt

Påsken nalkas och pyntet har kommit fram. Trevliga kycklingar och välkomnande påskkärringar skymtas här och var i huset. Den här lilla tanten hänger i vardagsrummet och ser allmänt mordisk ut. Påskkärringar har jag lite svårt för.

Vems dotter?

Det här med våldtäkten i Bjästa har vi hört det mesta om nu, så jag tänker inte mala om det. Hur som helst så tittade jag på Debatt från i torsdags där man också avhandlade ämnet. Hon Amanda, som så fint har stöttat offret, fanns med i panelen. När hon hade ordet stod det "Dotter" under hennes namn. Vadå? tänkte jag. Vems dotter? Är inte det självklart att en flicka är dotter, till någon? Om hela debatten hade handlat om Amandas mamma eller pappa hade det varit mer befogat att benämna henne som "dotter". Men det hela handlar ju om hennes kompis så jag fattade inte riktigt det där.

Vi släckte i år också

Earth Hour igår kväll. Vi ställde givetvis upp och släckte, precis som förra året. Den här gången släckte vi till och med lamporna en halvtimme före utsatt tid. TV:n lämnade vi dock igång. Istället för lampor tände vi en jävla massa levande ljus. Det blev som vanligt mycket trevligare så och det dröjde som väntat inte speciellt lång tid innan jag somnade in där i soffan.

Det bara jävlas

Jag sitter på min kammare och försöker titta på Mauro & Pluras Kök via TV8Play, men det bara jävlas med mig. Rullar i fem sekunder och sedan buffrar det i två minuter, rullar fem sekunder och buffrar i två minuter och sådär håller det på. Jag är inte riktigt på humör för det idag. Byter dator och upplever samma problem. Blir då väldigt arg och ger upp. Och mår ännu lite sämre. Sviterna från gårdagen gör sig påminda.

Så istället för att titta på matlagning ägnar jag mig åt vår egen middag som bakar i ugnen. Potatisgratäng och fläskfilé smakar bra på en lördag. Det smakar väl bra alla dagar i veckan egentligen. Jag tror att jag ska svänga ihop en liten sallad att äta till anrättningen också. Så får det bli.

Stadsparken 11:e juni

Nås av otroligt glada nyheter. I Söderhamn anordnas på skolavslutningen sedan några år spelningar med aktuella svenska artister. Kalaset är kostnadsfritt för åhörarna och alla är välkomna, även om det i första hand är tänkt att hålla ungdomar borta från alkoholen på skolavslutningen. Nog med bakgrund. Det har sedan en tid varit klart att Idolvinnaren Erik Grönwall och tvåan Calle Kristiansson kommer på besök. Idag offentliggjorde det sista bandet. Och jag gick i taket när jag läste nyheten. Johnossi spelar i Stadsparken den 11:e juni!

Den svenska duon är ett av mina favoritband - alla kategorier. Det är fantastiskt att en orkester på blott två gubbar kan låta så mycket. Och låta så bra. Det blir en härlig musikhelg, det där. För på lördagen efter beger vi oss till huvfudstaden och attenderar spelningen med KISS på Stockholm Stadion. Jo, man tackar. Det tar jag en öl på.

Minns ni gymnastikpåsen?

Av någon anledning kom jag att tänka på den gamla gymnastikpåsen idag. Det där var väl en ganska snuskig och märklig historia ändå? Jag tror att vi fick sy våra gymnastikpåsar i syslöjden, om vi ens hade syslöjd då för det här var på lågstadiet. Vi kanske sydde dom hemma också, eller så var det våra mödrar som stod för sömnadsdelen. Jag tycker att jag möjligtvis kan återkalla bilden av min påse som en rödrutig skapelse med mitt namn i en ruta på framsidan.

Sen förvarade man alltså sina gymnastikkläder i den där påsen, i ett skåp i skolan. Efter avslutat gymnastikpass åkte allt ner där; skor, tröja, shorts och antagligen handduk. Hur tänkte man här egentligen? Det här är ju allt annat än renligt. Man kanske inte svettades så mycket på de där lektionerna, men att låta en blöt handduk ligga i en trång påse kan inte vara rekommenderat. Eller tog man hem den varje gång? Jag kan inte minnas att jag har gjort det.

En par andra märkliga grejer gymnastiken på den där lågstadieskolan, en skola som för övrigt brann ner till grunden för några år sedan, är att vi inte hade någon dedikerad gymnastiksal. Vi hade "gympa" i matsalen. Eller så var det så att vi åt lunch i gymnastiksalen. Hursomhelst, salen var kombinerad. Och jag minns att vi i vår klass var uppdelade i två grupper, grupp blå och grupp gul tror jag att vi kallade oss. Indelningen hade vi diverse grupparbeten och dylikt, men också vid ett annat tillfälle; i gymnastiken. Och då menar jag främst efter gymnastiken. Det fanns två omklädningsrum, men istället för att dela upp oss som pojkar och flickor så tvingades vi campera ihop i omklädningsrummen som grupp blå och grupp gul. Vi bytte alltså om och duschade tillsammans med tjejerna. Det kanske funkar på dagis, men inte i lågstadiet. Helt otänkbart var det ju framförallt i tredje klass, som tioåring, att näcka och duscha tillsammans med ett gäng tjejer. Jag har för mig att vi grabbar gärna väntade ut tjejerna, och passade på att spana lite, innan vi tog hand om vår egen tvagning. För att duscha tillsammans var inte ett alternativ. Märkligt att det var på det viset. Sen låste vi väl in vår gymnastikpåse så att kläderna fick mögla lite till innan nästa gympapass.

Våfflor är inte så jävla gott

Jag tycker egentligen inte att våfflor kan kallas för mat. Snarare är det en typ av efterrätt. Det är knepigt också hur man talar om för barnen att man inte ska äta glass och dylikt före maten och i nästa stund sitter och äter glass tillsammans med maten. Lite dubbla budskap där. Det är ju våffeldagen idag och det kändes ändå som att det var läge för lite våfflor. Jag gräddade för full maskin, med två våffeljärn till mitt förfogande. Ja, vi var faktiskt sex personer. Men det är trist att kunna konstatera; våfflor är inte så jävla gott som det var när man var barn.

Är det här på skoj?

Följande notis hittade jag i Aftonbladet häromdagen. Det blev en dålig bild (mobilkamerans fel, inte mitt) så det kan vara svårt att läsa. Därför återger jag texten också.

En man lämnade in en upphittad oxfilé till polisen i Östersund och gjorde anspråk på den. Polisen la den i ett kylskåp i arrestens läkarrum och efter det är oxfilén spårlöst borta, skriver länstidningen i Östersund. Polisen erkänner att de inte gjorts vad som krävs för att "skydda egendomen" och ärendet gick ända upp till Rikspolisstyrelsen. Nu får mannen 752 kronor i ersättning av staden.

Jag har lite svårt att ta det på allvar. Är det på allvar? Varför skriva den här typen av artikel och försöka få det att låta som något allvarligt? Känns som typiskt lokaltidningsjournalistik.

Middag hos far

Vi blev bjudna på mat hos pappa tidigare i eftermiddag. Och döm om min förvåning när det gick upp för mig att han bjöd på lakritsremmar och köttfärssås. Helknäppt. Nej, det är förstås inte lakritsremmar, det är spaghetti som är färgad med bläcket från bläckfisk, tror jag. Det smakade som vanlig spaghetti men det framkallade en jäkligt märklig känsla. Sitta där och stoppa i sig svart spaghetti, bara sådär. Jag tänkte på hur man äter med ögonen. När jag tittade på maten samtidigt som jag åt tyckte jag att jag anade en svag smak av lakrits. Nå, mycket ska man uppleva.

Se vem som är tillbaka

Nu när det nalkas vår så kände jag att det var dags för Sgt Oddball att göra comeback på huvudläktar´n. Sagt och gjort, nu sitter han där uppe till höger. Jag tror minsann att jag har andra planer för herr Oddball också.

Ny skärm

Jag måste köpa en ny skärm till den här stationära gamla burken. Jag hade en platt en, men den brann. Den jag har nu tänkte jag bara ha som reserv i en vecka eller två. Det är ett år sedan nu, tror jag. Den är stor, otymplig och väger 46 kilo. Har inkClub dataskärmar också? Då kanske jag har en ny hemma imorgon om jag beställer nu. Heja inkClub!

Stina och de nyfödda

Häromdagen. Stina pep iväg bortåt köket och efter en stund blev det tyst. Oroväckande tyst. Tystnad i samband med Stina innebär antingen att hon sover eller att hon hittar på jäkelskap. Jag smög efter och kikade, med kameran i beredskap. Det var inte jäkelskap den här gången. Flickan hade klättrat upp sin matstol och fått tag i torsdagens lokalblaska. Där satt hon i eftermiddagssolen, med familjesidan uppslagen och var helt begeistrad över alla nyfödda barn, helt i sin egen värld.

Att jag flängde runt med kameran registrerade hon inte. Man undrar lite vad som rörde sig innanför det där pannbenet just i den stunden. Det såg ut att vara en fin stund, tyckte jag. Apropå nyfödda barn så vill jag passa på att gratulera mina vänner Niklas och Anna, som i helgen blev stolta föräldrar till den här lilla killen.

Imponerande, InkClub!

Jag beställde ju bläckpatroner till skrivaren igår. Det blev InkClub.se som fick äran att leverera varorna till mig, mest för att jag sett så mycket reklam på TV från just InkClub. Visst är det väl förresten han Björn Gustafsson som gör rösten i deras reklamfilmer? Alltså den riktiga Björn Gustafsson. En annan grej om det; när man bildgooglar Björn Gustafsson tvingas man bläddra till den femte sidan innan den första bilden på originalet dyker upp. Sorgligt. Vad hände med allas vår Dynamit- Harry?

Stopp, det var inte det här jag skulle skriva om. Jag beställde bläckpatroner igår förmiddag. Igår var det söndag. Läs noga nu. Patronerna låg förpackade i min brevlåda idag vid lunchtid. Är det här något skämt? Hur är det möjligt? Jag beställer varor på en söndag och har dom i min hand på måndagen. Otroligt imponerande. Jag lyfter på hatten och utropar att InkCklub är det bästa näthandelsföretaget! Och lite hoppas jag på att nästa beställning patroner blir gratis också, det ska jag inte sticka under stol med. Men vafan...

En påse hår

Jag blev på något sätt övertalad att klippa håret idag. Jag ska dock erkänna att det kanske var lite nödvändigt, då jag inte ens klippt topparna under de senaste två åren. Håret såg åt helvete ut helt enkelt och helt omöjligt att dra en borste igenom. Att klippa topparna innebär ju oftast att man bara klipper ett par centimeter eller så. I mitt fall blev det omkring en decimeter. En decimeter hår som var dött, verkade det som. Bara nystade ihop sig. Men jag är inte helt nöjd. Det blev kort. Håret tar slut för fort när jag ska sätta upp en tofs. Det blev någon Staffan Olsson-liknande pagefrisyr över det hela. Så frågan är om det inte såg bättre ut innan klippning ändå. Men det växer ut igen, har jag hört. Om man bara ger det lite tid. Jag samlade det klippta håret i en kasse från Tempo, i alla fall.

Bandyfinaldagen

En av Sveriges två stora idrottsklassiker går av stapeln om ungefär två timmar. SM finalen i bandy på Studenternas är, tillsammans med Vasaloppet, det enskilt största idrottsögonblicket i Sverige, inget att käbbla om. Så är det. Man undrar varför inte fler sporter tar efter bandyns upplägg. Plastbandyn gör väl så, men det går ju ändå aldrig att nå upp i samma status som den äkta varan.

Det här året är det dock lite konstigt. Bollnäs har tagit sig till final, enormt överraskande givetvis, för ett lag som de två senaste åren helt har missat slutspelet. Där möter man Hammarby, som inte verkar kunna vinna SM-guld. Sex förlorade finaler på 2000-talet vittnar om det. Kan det vara deras tur den här gången? Man är åtminstone favoriter och ganska stora sådana, tycker nog alla utom de orangeblå fansen. Men jag har en liten feeling på att Bollnäs kan fortsätta sin skrällsäsong, vilket förstås vore förfärligt. Jag spelar därför mina slantar på Bollnäs och kan på så vis få lite plåster på såren om det gräsliga laget vinner. Som Brobergssupporter måste man tycka så här om ärkerivalerna. Jag är ledsen, även om jag försöker hålla en tumme för Bollnäs, av anledningen att de trots allt är från Hälsingland, så går det inte. Det finns en inbyggd mekanism i min kropp som säger stopp. Ingen riktigt funtad brobergare har sina sympatier hos Bollnäs idag. Så är det och så ska det vara. Däremot är jag den förste att gratulera våra trätobröder om de lägger beslag på bucklan.

Angående SM-finalen så sitter jag och läser på finalens egen hemsida. Jag hamnar på trivselreglerna där jag hittar en punkt som får mig att rynka pannan en aning. Det står såhär:

• Det är inte tillåtet att kasta föremål, om inte handlingen är befogad.

Vad i hela världen menas med det? Okej, om det verkligen var en feldömd straff så är det okej att kasta en flaska på domaren, eller vad? Jag fattar inte. När är det befogat att kasta ett föremål inne på arenan? Om någon på läktaren frågar om jag har en bulle kanske, varpå jag svara jakande och kastar över en bulle till personen i fråga. Men inte kan dom väl syfta på något sånt? Det verkar bli publikrekord på Studenternas, för övrigt. Nuvarande rekordet från 2006 ligger på 23 048 åskådare. Det totala publikrekordet på 28 848 åskådare är dock äldre än så, från 1959. Idag har man väntat omkring 24 000 åskådare. Jag är dock rädd för att många väljer att se matchen från TV-soffan, med tanke på skitvädret vi har fått över oss igen.

Hursomhelst, det här börjar bli ett alldeles för långt inlägg. Visserligen så kanske det är det sista, eller näst sista, bandyblogginlägget på ett tag framöver så det är väl okej, antar jag. Hammarby har alltså aldrig vunnit ett SM-guld i bandy och Bollnäs har inte gjort det sedan 1956. På grund av personliga skäl publicerar jag helst inte lagbilder på Bollnäs Bandy på den här bloggen, men jag kan hänvisa till han Björn, som har lagt ut en lagbild på Bollnäs mästarlag från 1956. Gösta "Snoddas" Nordgren ingick i laget, legenden som faktiskt bodde den avslutande delen av sitt liv i metropolen Ljusne. Nå, mitt tips till den här finalen blir att Bollnäs vinner med 5-4. Och jag vinner pengar på oddset som tröst.

Det kostar på

Jag har precis lagt iväg en beställning på bläckpatroner till min skrivare. Fem stycken olika sitter det i den rackaren och den varnar för att bläcket börjar sina. Det stör mig lite att jag inte vet hur mycket det faktiskt är kvar när den där varningsrutan dyker upp. Räcker det till en utskrift till eller räcker det till tio? Ungefär som reservtanken på en bil; hur många mil tar vi oss när mätaren är nere på rött?

Det är dyrt med bläck. Nästan en femhundring kostade kalaset. Det är första gången jag köper nya patroner till skrivaren som vi har haft sedan förra julen. Det är väl kanske okej, men när jag tänker efter så har jag inte skrivit ut särskilt mycket. Eller har jag det? Äh, jag vet inte. Men klart är nog att jag lägger mina planer på is, mina planer om att skriva ut mängder av digitala foton till album. Det är troligt att det blir billigare att skicka bilderna på framkallning ändå. Jag ska undersöka saken. Digitala bilder i all ära, men det är något speciellt med att bläddra i ett fotoalbum.

I solen på bron

Det är inte ofta jag bjussar på självporträtt här, men det är ju lördag idag. Satt ute på bron på eftermiddagen, i solgasset. Det är helt fantastiskt vad skönt det känns när solen börjar värma ordentligt. Det enda som saknades när jag satt därute var en kall pilsner och varför jag inte bara stegade de fem meterna till kylen och hämtade en pilsner har jag ingen aning om. Jag bara satt där och önskade att jag hade en och sen var det inte mer med det.

Tre gamla teckningar

Jag fick ett kuvert av min mormor för ett tag sedan, innehållande en bunt små teckningar. Teckningar som jag själv är upphovsman till, med förklarande texter om motivet, skrivna av min morfar. Mormor hittade dessa vid en städning, rejält undangömda. På kuvertet står: "Anders, 14/1 -87". De kan mycket väl ha legat undangömda där sedan 1987, vilket är en ganska lång tid. Här är tre av dom.



Vi satt mycket och tecknade tillsammans, jag och morfar. När jag åstadkom de här verken var jag knappt tre år gammal, men jag tycker ändå att man kan relatera till vad bilderna föreställer, åtminstone de två övre bilderna. Bilden på skridskorna kanske är lite väl abstrakt. Med tiden blev jag bättre på att teckna och ett tag var jag jag riktigt hygglig på det. Men det har glömts av det mesta, tyvärr. Och nu, efter datorns intrång, kan jag knappt skriva för hand längre. Inte annat än min namnteckning.

Om guiden är i sämre form då?

Paralympics pågår ju för fullt i Vancouver. Alltså OS för funktionshindrade, för den som inte har koll på begreppen. Jag såg lite på ett sammandrag igår som fick mig att fundera lite. Synskadade som ägnar sig åt längskidåkning har en form av guide som åker i spåret, framför de tävlande. Hur funkar det här egentligen? Vad händer om guiden är i lite taskig form för dagen och drar på sig syra i en jobbig stigning? Den synskadade, eller rentav blinda, tävlingsåkaren kan ju inte direkt åka förbi sin guide. Märkligt.

En annan grej med paralympics; blinda människor som åker störtlopp, också dom med guide framför sig. Men ändå, imponerande. Hoppar dom backhoppning också? Det mesta är förresten imponerande med funktionshindrade idrottare.

Täppt och öm

Jag hatar förkylningar. Det där retfulla kittlandet i halsen, svidandet i den täppta näsan, de feberömmande lederna och den förbannade mattheten. Jag är en sån med rätt bra immunförsvar som sällan är sjuk. Eller åtminstone var jag en sån tidigare. Sedan dottern började på dagis är det andra villkor som gäller. Hon släpar väl hem än det ena än det andra viruset, tänker jag. Magsjuka gånger två och en mängd förkylningar har jag åkt på sedan dagis introducerades i vårt liv.

Som det känns nu borde jag nog vara sjukskriven imorgon. Men jag gillar inte att gå hemma och vara sjuk. Det känns fånigt. Speciellt på en fredag, starten på helgen raseras. Jag lagade lite mat tidigare ikväll förresten. Mat som vi tänker äta imorgon. Det är klurigt med matlagning när man är förkyld. Går liksom inte att smaka av. Man vräker på kryddor och smakar, men känner ingen smak. Kryddar lite mer, men känner ändå ingen smak. Då kryddar man ännu lite mer och sen är maten oätlig. Så var det med det.

Kablar är ett helvete

Jag slutade tidigt på jobbet idag och tänkte att det var väldigt passande eftersom att jag är lite hängig. Ont i halsen och lite feber bara, inga farligheter. Tänkte gå hem och eftermiddagsvila lite men av det blev det intet. Jag slängde omkull mig i soffan och satte igång en film, men blev rastlös efter tio minuter och stängde av igen. Istället tog jag tag i ett problem jag har ignorerat länge. Kabelhärvan till alla elektroniska apparater i vardagsrummet.

Vi har en vit plastlåda, avsedd för just kablar, som står under TV-bänken. När jag skaffade den var jag bekväm och hivade bara ner hela kabelhärvan och stängde locket, utan att överhuvudtaget reda upp något. Trots att jag inte har sett härvan så har den gäckat mig sedan den dagen. Vetskapen om röran stör mig. Därför tyckte jag att det var passande att ta tag i det nu, när jag ändå var tvungen att styra om lite i hemmabioanläggningen. Högtalarna får inte längre plats att stå på golvet sedan nya soffan kom på plats, så nu har jag hängt upp dom på väggen. Och passade då alltså på att ordna lite bland kablarna. Därefter konstaterade jag att kablar allt är ett jävla elände. Kan inte allt bara vara trådlöst?

Soffan igen då

Presenterar en bild på den nya mittpunkten i det Janssonska hemmet, nya soffan. Den är stor, skön och skapligt snygg också. Jag ligger där just nu, precis bredvid där datorn ligger på bilden, och vräker mig. Och tuggar halstabletter. Ett halsont kommer smygande. Man ska väl kanske inte prata pengar, men soffan var inte alltför dyr. Med marginal klarade vi oss under 100 000:-.

Vanligaste pizzerianamnet

Jag besökte en av Söderhamns många pizzerior på lunchen idag och när vi satt där och väntade in maten började vi spekulera i vilket namn som är Sveriges vanligaste pizzerianamn. Vi hade våra antaganden, men kunde ju inte slå fast något utan att först googla lite. Det kumde vi väl visserligen inte göra efter att ha googlat heller, men vi fick ett litet hum.

Via sökningar på Eniro har jag hittills kommit fram till att det något otippade Pizzeria Viking är det mest förekommande pizzerianamnet, med 37 träffar på Eniro. Vill poängtera att det alltså är min toppnotering. Antagligen finns något namn som är vanligare. Det namnet jag höll som förhandsfavorit var Pizzeria Roma, som når upp till 32 träffar. I Söderhamn finns konstigt nog ingen pizzeria med något av dessa namn. Jag har för mig att det under en kort period fanns ett hak som hette Roma, men är inte säker trots att jag bodde granne med stället en kort period.

Klassiska namn på pizzerior är annars något som skänker trygghet. Att i en främmande stad kliva in på en Pizzeria Napoli känns tryggt och inbjudande. Andra namn jag hittat som inte känns lika förtroendeingivande är exempelvis Pizzeria Bagdad (som förvisso ligger på Fredsgatan i Örebro) och Långareds Service & Pizzeria. Vad är det för ställe? Bilverkstad/snabbmatshak? Nej, det doftar inte fejkitaliensk kvalité.

Första kvällen i nya soffan

Igår krånglade det mest när vi skulle montera ihop nya soffan och vi blev inte riktigt färdiga. Ikväll tog vi tag i det igen och skruvade ganska raskt på plats de delar som saknades. Sen upptäckte vi att det saknades ett par skruvar. Det funkade ändå, men jag gör nog bäst i tillskansa mig dessa och göra monteringen komplett. Antar jag. Helmonterad soffa är nog bäst i de allra flesta avseenden.

Jag bänkade mig för min första TV-upplevelse i min nya fina soffa; bandysemifinal nummer fem mellan Sandviken och Bollnäs. Och vad är det jag får uppleva? En underhållande och tuff första halvlek och en totalsömnig andra halvlek, fram till omkring minut åttio, då det blixtrade till en aning. Hela spektaklet avslutades sedan med Linus Petterssons vansinniga idé att kasta en klubba med straff för Bollnäs som följd. Och helt plötsligt var min TV fullspäckad med jublande orangetröjor och jag fattade ingenting. Bollnäs ska spela SM-final i bandy. Det går inte riktigt att ta den textraden på allvar, tycker jag. Lite komiskt i sig att Linus Pettersson nog var matchen bästa spelare och ändå får avsluta som enorm syndabock. Vad tänkte pojkspolingen med?

Jag vet inte, men man måste väl säga grattis till Bollnäs, antar jag. Det tar emot, men så är det nog. I finalen håller jag givetvis mina tummar för Hammarby, någon måtta får det vara på galenskaperna.

Jag förstår inte

Så här; när jag nyttjar min stationära dator och besöker min egen blogg ser det väldigt annorlunda ut. Varje dags bloggposter, och sidomenyerna, är inrutade. Bakgrunden bakom texten är vit och utanför rutorna är färgen en aning gråare, vilket medför att det blir som rutor. Så ser det inte någon annanstans, åtminstone inte från de datorer jag har använt förutom denna. Hur ser det ut för er andra?

En jävla byggsats

När jag kom hem efter jobbet idag var det lite stökigt hemma. I vardagsrummet stod vår nya soffa, uppdelad i flera stora delar och invirad i skitig plast. De gamla sofforna står också kvar därinne, så det är inte så gott om plats. Nu har vi, jag och far min, ägnat kvällen åt att bygga ihop det stora schabraket. Det har gått sådär. Jag blev lite brydd när jag vittjade alla plastpaket, utan att hitta tillstymmelse till monteringsanvisning. Vi fick gissa och prova, helt enkelt, med blandad framgång.



Mängder av olika skruvar och fästen, som förvirrande nog passade på flera olika ställen. Än mer förvirrande med flera förborrade hål, som har visat sig vara helt onödiga och inte fyller någon funktion alls. Det sista får färdigställas imorgon. Spärrskaftet och mitt tålamod gav upp ungefär samtidigt. Vi fick en tråkig start, min nya soffa och jag. Jag ogillar den en aning redan, faktiskt.

Lite nytt

Det börjar bli vår och jag kände att det var dags för lite nytt här. Den här nya designen kan vara ytterst tillfällig. Den kan också få tjänstgöra i några månader eller längre. Det är svårt att avgöra i nuläget. Klart är dock att den är under utveckling och alltså inte helt färdig ännu. Tror jag.

Update: Nu bytte jag dator, stängde av den bärbara och flyttade mig till den stationära. Och här ser den nya designen helt annorlunda ut. Vad beror detta på?

Couronne

Det gamla brädspelet couronne är fantastiskt kul och beroendeframkallande. Jag gjorde comeback idag efter många års frånvaro. Min vän Niklas fick ett couronnespel i julklapp och vi har sedan dess pratat om att gå några ronder. Men det har liksom inte blivit av. Tills idag när vi var dit på en kopp kaffe. Vi sög i oss kaffet och sedan åkte spelet fram. Damerna i sällskapet flydde från krigskådeplatsen och vi fick fritt spelrum.

Nackdelen med couronne är att det är så förbannat kul och att man gärna vill göra upp i bäst av 100 matcher, eller liknande. Det fanns inte tid till 100 matcher idag, så vi gick en kamp i bäst av fem. Jag förlorade den första och därefter vann jag tre raka. En aning ringrostig i början, men det artade sig snabbt. Och det var precis så kul och beroende som jag minns det. Så Stina önskar sig ett couronnespel på sin tvåårsdag nu.

Nypistat i backen

Det är helt fantastiskt vårväder ute. Vi har utnyttjat det, varit på skidstadion Hällmyra och åkt lite pulka i nypistad backe. Vi var inte ensamma, kan jag tillägga. Rökt korv på svårtänd engångsgrill, spetsad med tändvätska. Det såg läckert ut i pisten förresten, se bilden nedan. Märkliga skuggbildningar.



Nu har jag andra planer. Ska slipa lite spackel och måla lite. Därefter ska jag öppna en öl och sätta mig i soffan och titta på bandy. Bandysemifinal konkurrerar med allsvensk premiär i fotboll på samma sändningstid idag. Och jag tror faktiskt att bandyn vinner.

Två grejer

1: Nåddes av nyheten att Rockweekend erbjuder ett begränsat antal biljetter till sommarens festival, som numer arrangeras på min hemmaplan Söderhamn, till rena reapriset. Ordinarie pris för en tredagarsbiljett ligger på 1495:- och det är svindyrt. Jag hade tänkt besöka festivalen en dag, den dagen Deep Purple står på scen. En dagsbiljett kostar 595:-. Idag köpte jag en handfull tredagarsbiljetter för 595:- stycket. Ett helt fantastiskt pris. Nu får jag ju två dagar med livemusik gratis.

2: Finalen i På Spåret blev enormt jämn. Två omgångar med utslagsfrågor behövdes för att skilja lagen åt. Och det väl precis så det ska vara i en final. Jag konstaterade idag att jag var ganska blek i fråga om att lista ut resmålen, det som brukar vara min starka sida. Däremot var jag vass på kvällens frågor. Bättre än någonsin, tror jag.

Modem, heter det väl?

Jag letar efter en reklamfilm på tuben. Det finns ju mängder av sådana där, men inte just den här jag letar efter, verkar det som. Den gick någon gång i mitten av 90-talet, kan jag tänka mig, eftersom den marknadsförde internet och då ett klassiskt uppringt internet. Det enda jag kommer ihåg är repliken: Modem, heter det väl?. Måste förstås ha varit Telia som låg bakom den. Är det någon som har en aning? Jag hittade däremot en annan reklamfilm som jag överhuvudtaget inte kan minnas. Från 1993.

Varför snabbnudlar?

Vi gjorde en liten kvällshandling tidigare och jag reagerade på ett par grejer, som jag brukar göra emellanåt när jag besöker livsmedelsaffärer. Vad är grejen med snabbnudlar, exempelvis? Ni vet, såna där i en liten plastburk. Vanliga nudlar är ju inte direkt något långkok. Helt meningslöst. När jag tänker efter är snabbmakaroner lika idiotiskt. Vanliga makaroner tar åtta minuter att koka och snabbmakaroner behöver tre minuter för att bli färdiga. Har man inte tid att vänta ytterliggare fem minuter så har man antagligen inte heller tid att äta överhuvudtaget, tänker jag.

Jag hade förresten en bekant som, under sina första år i egen lägenhet, gjorde storkok på snabbmakaroner och frös in. Smart. Vad kan man spara på det? En minut på sin höjd, då man väl frå räkna med två minuter för att tina en portion makaroner i micron. Och ska man steka på en bit falukorv till så tar ju det i alla fall längre tid än två minuter. Om man inte väljer att microvärma den också förstås. Frysta makaroner och falukorv tillagat i microvågsugn är dock ingen höjdare.

Inte alltid roligt att vara liten

Ibland är det kämpigt att hålla humöret på topp. Trött efter dagis och i just det här fallet var det kameran och kameramannen som var upphov till gråten. Får man inte peta på linsen blir man ju förstås ledsen. Men det var snabbt övergående, som vanligt.

För konstfruset -65

Medan andra ägnar sig åt slutspelsbandy ägnar jag mig åt att ropa in små guldkorn på Tradera. Det här vykortet har jag letat efter en tid och igår fick jag hem det i min brevlåda. Laguppställningen på baksidan bjuder på en hel hög med bandylegender. En underbar lite tingest som nu är tänkt att hamna i en ram och hängas på en vägg någonstans i huset. 1965 spelade vi SM-final men förlorade den gången, mot Örebro med siffrorna 2-5. "Dallas" Sedwall hade lämnat för Falun, men återkom redan säsongen efter. Broberg samlade pengar till en konstfrusen arena på Hällåsen och vykorten var väl en del i det.

En kniv eller kanske en dolk

I morse när jag vaknade upptäckte jag ganska omgående att någon hade hemsökt mig under natten och drivit en kniv rakt in i min axel. Egentligen någonstans mitt emellan axeln och nacken, nerstucken rakt uppifrån. Jag hittade inga spår efter någon gärningsman. När jag klev upp och gjorde en ansats till dra på mig mina paltor kände jag en oerhörd smärta. Det smärtade så till den milda grad att jag blev spyfärdig, främst när jag rörde högerarmen. Jag övervägde att ringa och sjukanmäla mig men tänkte att jag kommer ha lika ont om jag stannar hemma från jobbet så det hjälper mig ju inte ett dugg.

Så jag gick till jobbet, dock med ett halvtaskigt humör till en början. Kniven har suttit kvar hela dagen och smärtan har inte minskat. Men humöret har blivit en aning bättre. Nu börjar jag ledsna på´t. Det är ju nacken jag brukar ha mina problem med. Och det räcker väl så. Ni behöver väl inte kasta knivar i axlarna på mig. Tydligen kan man gå länge med en kniv i ryggen utan att själv märka det.

Imorgon, kanske

Jag bloggar dåligt idag. Imorgon, kanske. Det blev vår idag, i alla fall. Alltid något.

Idag - söndag

Jag jobbade igår och efter jobbet slog jag följe med en kasse öl. Vi hamnade på diverse festligheter och sedermera också på lokal. Idag känns det på lite, men jag är egentligen bara en aning trött. Jag tog det ganska piano igår just för att jag avskyr att ligga heldäckad, speciellt när det bara är en ledig dag innan nästa arbetsvecka tar vid.

Ett tecken på att jag inte har drabbats av den värsta typen av söndagssjuka är att jag funderar på vad jag ska fixa till middag. Normalt brukar det finnas ett alternativ såna här dagar; greppa telefonen och slå en signal till kvarterspizzerian. Men jag känner lite kreativitet idag. Jag vill ha hemlagat. Har bara inte kommit fram till vad jag ska svänga ihop. Och tyvärr så ser det ut som att en sväng ner på stan är oundviklig. Det saknas en del i kylskåpsutbudet, märkte jag. Typiskt.

Nolan´s Cheddar

Armar

Jag sitter och tittar på Skavlan. En av gästerna är den norska skiddrottningen Marit Björgen. Hon är för övrigt en av de norska skidåkarna jag inte har något emot, hon verkar sympatisk. Till skillnad från Petter Northug. I alla fall, jag har nog aldrig sett henne på det där viset, alltså utan skiddräkt. Vilka jävla armar, tänker jag. Jag tror inte att jag ens har sett någon manlig skidåkare med den där kroppsbyggnaden. Hon sitter där och ser söt och trevlig ut och ler hela tiden. Samtidigt sticker det under tröjärmarna ut ett par stockar till armar som får Karl-Alfred att blekna. Jag hoppas att det trots det är bara spenat hon har stoppat i sig.

En annan reflektion över kvällens Skavlan handlar om Torsten Flinck. Det måste vara spännande att ha den mannen som gäst. Han är rolig, oförutsägbar och enormt läskig på ett svårdefinierbart sätt. Han har en förmåga att skrämmas genom TV-rutan. Och han har ingen telefon, berättade han.

Inga problem

Sol, hyfsat vindstilla och 11 minusgrader. Och jag är ledig. Vi går ut och tar en långpromenad. Våren är på väg sägs det. Och visst, det uppstår vårkänslor i samband med att det känns som att det är ljusare en halvtimme längre för varje dag som går. Men det är fortfarande en dryg meter snö som ska smältas bort. Det kan väl ta en stund, kanske.

Om tio år kanske det är realistiskt

Kan det här bli årets julklapp om några år kanske? Men för att det ska fungera krävs nog skaplig bandbredd på anslutningen. Det vore onekligen revolutionerande. In med kranen i USB-porten, surfa in i butiken och välj druva och häll upp önskad mängd. Njut. Det kan inte bli mycket smidigare.

Tomhet och lättnad

Säsongen tog slut i tisdags. Vi kunde inte mobilisera tillräckligt mycket kraft för att ta oss till semifinal. Jag tänker inte orda mer om detaljerna, det är som det är. Det jag funderar på är de blandade känslorna som alltid dyker upp efter bandysäsongens slut. Även om man är väldigt införstådd med att det när som helst är över så blir det alltid samma chock när det så abrupt tar slut.

Man känner en stor tomhet och saknad efter det som har upptagit en stor del av livet under omkring fem månader. Men samtidigt infinner sig en typ av lättnad och en möjlighet att pusta ut. Nackdelen med att vara så bandyinsnöad är att man bryr sig för mycket. Man ältar saker man inte kan påverka och går mest runt och är spänd och nervös hela vintern. Nu finns det tid till annat. Den tiden tänker jag börja med att ägna åt att se bandy på tv, om ungefär en kvart startar Villa/Lidköping - Edsbyn i SVT24. Jag ska njuta av matchen som en helt neutral bandyvän. Kanske äta en smörgås och ta en kopp kaffe. Det är rätt okej det också.